Etikettarkiv: Pharrell Williams

The human serviette


Jag vaknar upp från bloggkoman för att hylla världens kanske mest välresearchade musikjournalist (eventuellt får han dela förstaplatsen med Mats Nileskär). Nardwuar the Human Serviette är Kanadas stolthet och han står bakom några av de mest underhållande musikrelaterade youtube-klippen ever. Nardwuar har en helt unik intervustil, som bygger på att han frågar artisterna om extremt obskyra saker som de själva förmodligen glömt. Han försöker ofta hitta kopplingar mellan artisterna och Kanada (helst Vancouver) och kör hårt på rekvisita, gärna i form av vinylskivor. Vissa artister blir mest konfysa av Nardwuars nasala röst och supertöntiga kläder, men när han väl börjar droppa mer referenser än The Game och Junot Diaz tillsammans kan hans intervjuobjekt sällan få upp hakan från golvet igen. Kolla in intervjun med A$AP Rocky här uppe, när Nardwuar har koll på att en medlem i A$APs crew har en farsa som designade Bad Boy-loggan! The more you know…

Intervjun med Pharrell Williams (och Shay… men vem bryr sig om Shay?) är kanske den ultimata Nardwuar-upplevelsen. När Nardwuar ger Pharrell ett ex av Wrecks N Effects ”Rumpshaker” (hans första produktionscredit) droppar urban legends om Virginias skejtparker och har koll på Pharrells spirituella hjältar OCH framtida planer på att designa en mobil, blir N*E*R*D-mannen mållös. ”Your research is second to none… SECOND TO NONE”. Real talk. Bara att få veta att Pharrell tränat karate på Chuck Norris skola gör mig alldeles varm i hjärtat. I got love for you if you were born in the 80s.

Vad får man om man matchar den mest underhållande rapintervjuaren med den mest underhållande rapparen just nu? Nardwuar vs Riff Raff, så klart! Riff Raff är själva definitionen av en ”fool” – se själv när han ber Nardwuar vara försiktig med hans Versace-glasögon, eftersom de är ”fragile, like a baby panda egg”. Det säger allt. Om du är en medlem av Little Dragon kan du dö lycklig nu, i den här intervjun säger Riff Raff att Göteborgsbandet ”goes hard in the paint”. Kan man få en finare komplimang? Inte undra på att de är med på nya Big Boi-albumet.

Okej, en sista. Du måste se när Waka Flockas polare gör Nardwuar till en hedersmedlem av Wakas crew Brick Squad och hänger på honom den fetaste kedjan. Nardwuar avslutar alltid sina intervjuer med ”Doot doot a loot doot” (Tänk ”Hälsan för halsen – Bronzol”) och försöker få artisterna att följa upp med ”Doot doot”. Efter det fryser han läskigt länge i en pose medan artisterna försöker förstå vad fan de precis varit med om. Waka Flocka garvar nästan ihjäl sig i det här klippet när han inser att Nardwuar är som fastfrusen. Det finns nästan oändligt mycket mer Nardwuar att upptäcka där ute – det är också fint när han tar med sig en Tant Strul-skiva till sin intervju med Lykke Li. Att veta att hennes mamma spelat i bandet är en sak, att faktiskt ha med sig en svensk punksjua till en intervju som äger rum i Kanada är nästa nivå efter nästa nivå. Så fortsätt kolla in mer Nardwuar, och keep on rocking in the free world. Ni vet vilken land han är ifrån, han som gjort den låten. Just det.
That’s what it’s all aboot.

Taggad , , , , ,

Move, bitch


Så går snart flyttlasset för andra gången i år. Mitt rum ser fortfarande ut som mitt rum, även om mycket är nerpackat. I morgon kommer förvandlingen nästan att vara klar, i lördag är det RIP för rummet i Bergshamra. Men mina skivor (väldigt många), mina böcker (betydligt färre) och min garderob (extremt nedbantad) ska resa sig igen, som den amerikanska södern. Även om det är den Stockholmska södern lasset går till och ingen annanstans. Inte lika god mat som den amerikanska, men lite färre skjutjärn.
Jag har alltid samlat på mig mycket saker, vilket gör att jag är rätt pepp på att skaffa något mer permanent boende, istället för som nu flacka runt mellan korta andrahandskontrakt. Mitt bohag har liksom ökat exponentiellt sedan unga år, och det jag är omgiven av är liksom ett amalgam (hm) av allt jag varit intresserad av genom åren. Skivor, musikprylar, tidningar, böcker, filmer, serier, en och annan leksaksfigur… Jag har aldrig klarat av den minimalistiska grejen. Tur att jag har vänner med skivsamlingar som kan känna igen den där ångern man känner i flyttider. Varför blev man musiknörd och inte skejtare i tonåren? Brädan hade man ju kunnat ta under armen. En fördel är kanske att det är lättare att bära upp musiknördslivsstilen när man närmar sig de trettio.
En lång koppling kanske, men jag läste precis klart den här serieboken, som verkligen är riktigt bra och man behöver inte vara inne på serier för att gilla den:

Väldigt bra, vill ni läsa mer om den kan ni göra det här. Boken är en annorlunda uppväxtskildring av Alison Bechdel, och det som slår mig när jag läser den är att hon verkar ha ett så sanslöst bra minne! Scen efter scen ur hennes barndom och tonår är skildrade EXTREMT detaljerat (den och den tavlan fanns i det och det rummet, den nyhetssändningen gick på radion, hon sade det, han sade det osv – med tillhörande analyser). Jag tycker att det är fascinerande, eftersom jag minns så otroligt lite från min barndom och mina tonår. Visst minns jag enstaka saker, men jag skulle inte kunna återge många episoder så här detaljerat. Visst, Bechdel skildrar många saker det är logiskt att man minns – när hon fick reda på att hennes pappa hade haft affärer med yngre män, när hon själv kom ut inför andra och sina föräldrar, när hon förlorade oskulden och så vidare – men många av episoderna känns mer vardagliga. Ärligt talat kan jag nog inte ens minnas hur det gick till när jag förlorade oskulden… Var och med vem så klart, men inte exakt hur det gick till. Jag var inte ens full, jag har inget att skylla på. Däremot minns jag när jag kom ut som heterosexuell. *Drumroll*
Anyways, i somras satt jag med ett par bekanta som också har stora skivsamlingar. Vi hamnade av en slump på samma Uppsalatåg och jag pratade om att jag höll på att rensa ut bland skivorna eftersom jag för första gången på sju-åtta år måste flytta dem regelbundet. Det vi tog upp var att man minns vart man köpt skivor, inte alla men många, och kanske hjälper alla de här prylarna oss att minnas? Vi vanliga dödliga alltså, som inte har Alison Bechdels detaljminne för vardagen.
Nu ska jag retirera, läsa Hellboy (som faktiskt bara folk som gillar serier gillar… tror jag) och lyssna på Stereolab. Som jag faktiskt upptäckte i gymnasiet, framför allt albumet Dots and Loops som jag senare har återupptäckt. Köpt på vinyl i dag, till och med. Fler prylar, fler minnen.
Jag gillar människor också. Kan vara bra att nämna det.

Bonustext: Det finns en holländsk intervju med Pharrell, gjord ett tag innan han blev superduperkänd och mediatränad (kan tänka mig att det var runt första N*E*R*D-plattan, som jag faktiskt minns var jag köpte och skrev om i UNT till och med, apropå minnen). Pharrell, då i Amsterdam, berättar glatt att det är en tjej på väg till hans hotellrum som minsann ska suga av honom medan de lyssnar på låt tre på Dots and Loops. Enligt Skateboard P är ”The flower called nowhere” den absolut BÄSTA låten att bli avsugen till. Det här verkar vara innan Pharrell förstod att när man blir filmad och säger saker in i kameran bevaras de faktiskt till eftervärlden… Härligt ärligt eller bara pinsamt, det är svårt att avgöra. Det beror kanske på om han betalar för sig, eller på om han återgäldar tjänsten?

Taggad , ,