Happy birthday to me!

Annonser
Taggad

Holy unrealistic hype, Batman


Kan ni känna den? Det var länge sedan man peppade så här mycket inför releasen av en fet blockbuster, även om julpremiären av The Hobbit smyger sig närmare. Men snart, snart, väldigt snart kommer Christopher Nolans tredje och sista Batmanfilm. Det är svårt att inte ha orealistiska förväntningar, men utgår man ifrån att det kommer att vara en grym film, om än inte lika överväldigande som The Dark Knight, kommer det nog att bli okej. Jag är lite orolig för att det verkar vara så många karaktärer i filmen – ett vanligt uppföljarsyndrom som kan leda till en för rörig handling med scener som konstant känns för korta. Även om The Dark Knight är den bästa superhjältefilmen någonsin hade jag gärna sett en Directors Cut även på den, då vissa scener och klipp är så snabba att man knappt hinner hänga med. Eller så är det bara Nolans stil – Inception, som i och för sig var häftig, kändes lite väl mycket som ett trick riktat mot publiken. Jag har bara sett den en gång, men jag har en gnagande misstanke om att det finns en massa luckor i handlingen som man inte riktigt hann uppfatta på bio, men som märks när man ser om den. När jag såg Inception kunde jag aldrig skaka av mig känslan av att bli Jedi Mind Trickad till att tro att filmen var mycket smartare än den är.

Alla regissörer har sina styrkor och svagheter – Christopher Nolans filmer är märkbart befriade från humor, och har ibland väl högtravande dialog. Nolan är dock otroligt bra på tekniska idéer, och kan överraska även en luttrad actionfilmspublik med nya grepp. Tänk på The Dark Knights ”Skyhook”, scenariot med båten, gisslan utklädd till skurkar, och den FETA scenen med långtradaren som flippas som en pannkaka. Att Nolan inte nöjer sig med CGI-effekter i varje scenario, utan faktiskt ser till att spränga byggnader och flippa långtradare på riktigt, får vi också vara tacksamma för. Men alla smarta tricks måste kompletteras med starka karaktärer, det är det som skiljer okej underhållning som Inception från mästerverk som The Dark Knight. Utan ett trumfkort som Heath Ledger finns det en överhängande risk att The Dark Knight Rises inte kommer att nå upp till föregångaren. Men ändå. Dat Hype.

Taggad

Now, let’s unlock this further


Presskonferens, Tom Waits-style.”Pretty profound” indeed.

Taggad

Drrrrrrrop!


MCA-hyllningarna fortsätter att fylla nätet. Nu har någon hjälte hittat (eller snarare läckt) Beastie Boys-framträdandet från säsong 3 av Dave Chapelle show. Ni vet, den där säsongen som aldrig sändes. Så nu får man för första gången se pojkarna köra ”The New Style” på en båt på East River anno 2004, med Dave Chapelle som inhoppare på musikhistoriens mest klassiska ”DROP”.

Taggad ,

It’s called gratitude


”I Want To Say a Little Something That’s Long Overdue
The Disrespect To Women Has Got To Be Through
To All The Mothers And Sisters And The Wives And Friends
I Want To Offer My Love And Respect To The End”

Hur ofta hör man en rappare dra av några såna rader i en låt som dessutom är en hit i såväl mainstreammedia som bland de hippaste hipsters? Inte ofta, men Adam Yauch även känd som MCA gjorde det 1994 i ”Sure Shot”. Låten var Beastie Boys andra singel från ”Ill Communication”, och följde upp ”Sabotage” som gick nonstop på MTV. Trion var definitionen av coolhet, tyckte hela världen, inklusive mitt trettonåriga jag. På den tiden var det ett stort steg att faktiskt köpa en skiva, man hade inte mycket fickpengar och skivor var dyra (därav min grova överkompensation de senaste tio åren). Men jag lyssnade på Ill Communication hemma hos min kompis Johan och var grymt imponerad av att han kunde hela texten till ”Get it together”. Men skrika med i ”I can’t stand it, I know ya planned it”, det kunde så klart hela världen 1994.

Så här i backspegeln hade Beastie Boys gjort en grymt fascinerande resa – från åttiotalets pubertala arenarap med hårdrocksgitarrer, till skivsamlande och extremt välklädda buddhister. Från ”Fight for your right to party” och jättestora uppblåsbara penisar på scen (helt sant) till stödkonserter för Tibet och feminism. Vem vet, de kanske också överkompenserade. Beastie Boys har i vilket fall alltid följt sina hjärtan. De gjorde album som var extremt splittrade musikaliskt, men ändå sammanhållna – fyllda av allt de gillade (hiphop, funk, old school hardcorepunk, någon flummig poplåt eller lite tibetanska munkar som mässar och så tillbaka till hiphop). De tog ofta tillfället i akt att göra politiska uttalanden på exempelvis MTV-galor (från att kritisera USA:s utrikespolitik till våldet mot kvinnor på konserter och festivaler). Allt samtidigt som de var superhippt klädda i typ Bathing Ape och drev tidningen Grand Royal där de hypade Lee ”Scratch” Perry, funksinglar, sjuttiotalsfilm och allt som var mad coolt på nittiotalet. När ”Hello Nasty” kom 1998 lyssnade jag sönder den, och en sommar i slutet av gymnasiet när jag jobbade som tidningsbud hade jag bara en kassett i freestylen under varje jobbpass – med Beastie Boys ”Check your head” på ena sidan och Lootpacks enda album på den andra.

Det sägs att den musik man älskar som tonåring glömmer man aldrig. De senaste åren har många legender inom musik passerat, men de har just varit legender, ouppnåeliga ikoner som nästan inte känts som riktiga människor. Beastie Boys har alltid känts som ens supercoola storebröder, och även om de åldrats och inte varit lika aktiva har de alltid inspirerat mig på något sätt. De verkar ha haft en avundsvärd förmåga att framför allt ha kul, trots rikedom och berömmelse. Spela in ett flummigt instrumentalalbum och turnera världen som instrumentalgrupp, eller göra en lång video med hela komikereliten i rollerna som både yngre och äldre versioner av dem själva? Det är typ vad jag också skulle göra om jag hade pengar.

MCA förlorade 47 år gammal fajten mot cancer, men han hade å andra sidan fajtat mer än många andra. När han inte partade, så klart. Och han hade mer rätt än de flesta.
Rest in Power, My Man MCA.

Taggad ,

Bama getting money… @ Färgfabriken


Vilken rapsommar det kommer att bli – inte nog med att man får se ASAP Rocky på Way out West, man kan kickstarta sommaren den 16:e maj. G-Side kommer till Färgfabriken! Hur kan man inte vara peppad? Jag har inte lyssnat ihjäl mig på Alabama-gänget direkt, men jag trodde inte att jag skulle få chansen att höra ”My Aura” eller ”Came Up” live det här året, eller något annat år. Men världen krymper, och det är inte bara rappare vars karriär är på lifesupport som kommer till frusna norden och kör live. Kan det finnas ett bättre sätt att spendera en onsdagkväll, när svenska folket dessutom har helg dagen efter? Det är bara att låna stilen från ”My Aura”-videon, och dra på dig din laxrosa skjorta med vit krage och ta dig till Färgfabriken kvällen innan Kristi Himmelsfärd. Som min kompis mamma undrade om det var en kristen högtid eller inte, fick jag höra i dag. Sällan har frasen ”som namnet antyder” varit mer lämplig.

Taggad ,

The Barackness monster ain’t buying it


Man måste bli imponerad över hur Barack Obama kan både vara världens mäktigaste man (i alla fall på papperet) och en så cool katt på samma gång. Termen ”slow jam” syftar i regel på en smooth soullåt, gärna med ett talat intro (Isaac Hayes och Barry White var två mästare på stilen). Den här videon får en att önska att USA skulle skippa sitt konstiga elektoratsystem och istället gå över till ”en person, en röst”. Vi skulle säkert få mer av den här typen av underhållning om det fanns någon poäng för presidentkandidater att vinna över folk i delstater som New York, som är stabilt demokratiskt. Man kan också önska att det fanns någon svensk partiledare med ett uns av karisma (okej, Jonas har ett uns. Men knappast på Obama-nivå, eller ens Clinton-nivå).
Klippet ger oss dagens ord: Filibuster. Definition här. ”They might even filibuster… But the president said if they do, they’re goona feel it, buster”.

Taggad ,

I’m Seinfeeling it


Jag är extremt svag för bloopers och raderade scener från komedier – att se begåvade komiker improvisera och garva sig igenom scener kan ofta vara roligare än det färdiga resultatet. Seinfeld är så klart en extremt rolig serie, lätt att glömma i och med att den är så klassisk. Vissa skulle säga uttjatad – de har fel. Ta en koll på lite Seinfeld-bloopers och få lite av en nytändning, vetja. Det finns omkring en halvtimmes bloopers per säsong på youtube, så har du tid att slå ihjäl rekommenderas det varmt. Jerry S själv visar varför den sämsta skådespelaren i ett sådant här sammanhang kan bli den bästa underhållaren. Detsamma gäller så klart för Jerry Stiller, a.k.a. Frank Costanza. Ben Stiller må ha varit rolig en gång i tiden, men frågan är om han någonsin varit på sin farsas nivå.

Taggad

Mattmatic-mix: Feel My Soul


Okej, er sporadiskt bloggande pojke är uppe i mixen ännu en gång – denna gång bokstavligt talat. Yes, det är dags att göra något vettigt av den där skivsamlingen nu när man nästan aldrig släpar vinyl till spelningar längre – när man nu spelar skivor. Så nu tänkte jag bjuda folket på en serie mixar – först ut, ”Feel my Soul”. Här är det en timmes soul av den klassiska 60- och 70-talsskolan. Så vare sig du vill smygstarta en förfest rätt, ha något i bakgrunden på nästa parmiddag eller kanske bara få det där one night-standet att stanna en timme till på morgonkvisten, är det bara att slänga på ”Feel my Soul” och se hur leendena sprider sig i rummet.
Mixen är live från två skivspelare, bara vinyl den här gången, och det tjusiga omslaget (eller vad man nu kallar det i denna digitala era) är gjort av den multibegåvade Dynamiten. Han dj:ar själv och uppfyller Dogmatiks högt ställda kvalitetskrav, så gå och checka in honom och hans partner i brott Småbiran om du ser att de spelar, vanligtvis i Göteborg. Följ dem på Facebook så vet du när de har något på gång.
Mixen hittar du på min Soundcloud-sida här nere, går både att streama och ladda ner:
Mattmatic – ”Feel My Soul”

Taggad , , ,

These are the breaks


En nice fredagskväll har avslutats med ett gäng rapvideos på youtube – och så kommer jag helt plötsligt på att jag inte postat Justin Timberlake och Jimmy Fallons ”History of Rap”-videos på bloggen än. Många har säkert sett dem, men ni som missat dem – ni har något att ta igen. Det hela började med att Justin Timberlake gästade Jimmys talk show och de körde ett ”spontant” medley av hiphoplåtar, allt från Sugar Hill Gang till Soulja Boy, backade av The Roots. Justin har senare gjort återbesök för två till grymt underhållande rapmedleys. Bara hur tajta The Roots är på att återskapa alla beats live, även om de bara spelar låten i två sekunder, är imponerande. Om man är rapnörd får man en extra bonus – man får leka introtävling! Den här typen av entertainment med stort E får en att önska att man bodde i USA där alla som ens satt en halv fot på en scen gått en stenhård Performance Art-skola och kan sjunga, dansa, ståuppa, skådespela och förmodligen göra lite fakirkonster också.
Den allra första videon fanns inte på youtube, så du får klicka på länken här:
Justin Timberlake & Jimmy Fallon – ”History of Rap part 1
(Och så hoppas vi på att youtubelänkarna funkar och inte plockas bort av nitiska tv-kanalsanställda, tack).
Del 2:

Del 3:

Taggad , , ,