Kategoriarkiv: Realness

The human serviette


Jag vaknar upp från bloggkoman för att hylla världens kanske mest välresearchade musikjournalist (eventuellt får han dela förstaplatsen med Mats Nileskär). Nardwuar the Human Serviette är Kanadas stolthet och han står bakom några av de mest underhållande musikrelaterade youtube-klippen ever. Nardwuar har en helt unik intervustil, som bygger på att han frågar artisterna om extremt obskyra saker som de själva förmodligen glömt. Han försöker ofta hitta kopplingar mellan artisterna och Kanada (helst Vancouver) och kör hårt på rekvisita, gärna i form av vinylskivor. Vissa artister blir mest konfysa av Nardwuars nasala röst och supertöntiga kläder, men när han väl börjar droppa mer referenser än The Game och Junot Diaz tillsammans kan hans intervjuobjekt sällan få upp hakan från golvet igen. Kolla in intervjun med A$AP Rocky här uppe, när Nardwuar har koll på att en medlem i A$APs crew har en farsa som designade Bad Boy-loggan! The more you know…

Intervjun med Pharrell Williams (och Shay… men vem bryr sig om Shay?) är kanske den ultimata Nardwuar-upplevelsen. När Nardwuar ger Pharrell ett ex av Wrecks N Effects ”Rumpshaker” (hans första produktionscredit) droppar urban legends om Virginias skejtparker och har koll på Pharrells spirituella hjältar OCH framtida planer på att designa en mobil, blir N*E*R*D-mannen mållös. ”Your research is second to none… SECOND TO NONE”. Real talk. Bara att få veta att Pharrell tränat karate på Chuck Norris skola gör mig alldeles varm i hjärtat. I got love for you if you were born in the 80s.

Vad får man om man matchar den mest underhållande rapintervjuaren med den mest underhållande rapparen just nu? Nardwuar vs Riff Raff, så klart! Riff Raff är själva definitionen av en ”fool” – se själv när han ber Nardwuar vara försiktig med hans Versace-glasögon, eftersom de är ”fragile, like a baby panda egg”. Det säger allt. Om du är en medlem av Little Dragon kan du dö lycklig nu, i den här intervjun säger Riff Raff att Göteborgsbandet ”goes hard in the paint”. Kan man få en finare komplimang? Inte undra på att de är med på nya Big Boi-albumet.

Okej, en sista. Du måste se när Waka Flockas polare gör Nardwuar till en hedersmedlem av Wakas crew Brick Squad och hänger på honom den fetaste kedjan. Nardwuar avslutar alltid sina intervjuer med ”Doot doot a loot doot” (Tänk ”Hälsan för halsen – Bronzol”) och försöker få artisterna att följa upp med ”Doot doot”. Efter det fryser han läskigt länge i en pose medan artisterna försöker förstå vad fan de precis varit med om. Waka Flocka garvar nästan ihjäl sig i det här klippet när han inser att Nardwuar är som fastfrusen. Det finns nästan oändligt mycket mer Nardwuar att upptäcka där ute – det är också fint när han tar med sig en Tant Strul-skiva till sin intervju med Lykke Li. Att veta att hennes mamma spelat i bandet är en sak, att faktiskt ha med sig en svensk punksjua till en intervju som äger rum i Kanada är nästa nivå efter nästa nivå. Så fortsätt kolla in mer Nardwuar, och keep on rocking in the free world. Ni vet vilken land han är ifrån, han som gjort den låten. Just det.
That’s what it’s all aboot.

Annonser
Taggad , , , , ,

Drrrrrrrop!


MCA-hyllningarna fortsätter att fylla nätet. Nu har någon hjälte hittat (eller snarare läckt) Beastie Boys-framträdandet från säsong 3 av Dave Chapelle show. Ni vet, den där säsongen som aldrig sändes. Så nu får man för första gången se pojkarna köra ”The New Style” på en båt på East River anno 2004, med Dave Chapelle som inhoppare på musikhistoriens mest klassiska ”DROP”.

Taggad ,

It’s called gratitude


”I Want To Say a Little Something That’s Long Overdue
The Disrespect To Women Has Got To Be Through
To All The Mothers And Sisters And The Wives And Friends
I Want To Offer My Love And Respect To The End”

Hur ofta hör man en rappare dra av några såna rader i en låt som dessutom är en hit i såväl mainstreammedia som bland de hippaste hipsters? Inte ofta, men Adam Yauch även känd som MCA gjorde det 1994 i ”Sure Shot”. Låten var Beastie Boys andra singel från ”Ill Communication”, och följde upp ”Sabotage” som gick nonstop på MTV. Trion var definitionen av coolhet, tyckte hela världen, inklusive mitt trettonåriga jag. På den tiden var det ett stort steg att faktiskt köpa en skiva, man hade inte mycket fickpengar och skivor var dyra (därav min grova överkompensation de senaste tio åren). Men jag lyssnade på Ill Communication hemma hos min kompis Johan och var grymt imponerad av att han kunde hela texten till ”Get it together”. Men skrika med i ”I can’t stand it, I know ya planned it”, det kunde så klart hela världen 1994.

Så här i backspegeln hade Beastie Boys gjort en grymt fascinerande resa – från åttiotalets pubertala arenarap med hårdrocksgitarrer, till skivsamlande och extremt välklädda buddhister. Från ”Fight for your right to party” och jättestora uppblåsbara penisar på scen (helt sant) till stödkonserter för Tibet och feminism. Vem vet, de kanske också överkompenserade. Beastie Boys har i vilket fall alltid följt sina hjärtan. De gjorde album som var extremt splittrade musikaliskt, men ändå sammanhållna – fyllda av allt de gillade (hiphop, funk, old school hardcorepunk, någon flummig poplåt eller lite tibetanska munkar som mässar och så tillbaka till hiphop). De tog ofta tillfället i akt att göra politiska uttalanden på exempelvis MTV-galor (från att kritisera USA:s utrikespolitik till våldet mot kvinnor på konserter och festivaler). Allt samtidigt som de var superhippt klädda i typ Bathing Ape och drev tidningen Grand Royal där de hypade Lee ”Scratch” Perry, funksinglar, sjuttiotalsfilm och allt som var mad coolt på nittiotalet. När ”Hello Nasty” kom 1998 lyssnade jag sönder den, och en sommar i slutet av gymnasiet när jag jobbade som tidningsbud hade jag bara en kassett i freestylen under varje jobbpass – med Beastie Boys ”Check your head” på ena sidan och Lootpacks enda album på den andra.

Det sägs att den musik man älskar som tonåring glömmer man aldrig. De senaste åren har många legender inom musik passerat, men de har just varit legender, ouppnåeliga ikoner som nästan inte känts som riktiga människor. Beastie Boys har alltid känts som ens supercoola storebröder, och även om de åldrats och inte varit lika aktiva har de alltid inspirerat mig på något sätt. De verkar ha haft en avundsvärd förmåga att framför allt ha kul, trots rikedom och berömmelse. Spela in ett flummigt instrumentalalbum och turnera världen som instrumentalgrupp, eller göra en lång video med hela komikereliten i rollerna som både yngre och äldre versioner av dem själva? Det är typ vad jag också skulle göra om jag hade pengar.

MCA förlorade 47 år gammal fajten mot cancer, men han hade å andra sidan fajtat mer än många andra. När han inte partade, så klart. Och han hade mer rätt än de flesta.
Rest in Power, My Man MCA.

Taggad ,

The realest


Hittade en Bill Hicks-DVD med tre uppträdanden för en tia i fredags. Gissa om det var värt pengarna.

Taggad

Heta tips


Shit, jag ljög verkligen inte i mitt förra inlägg när jag skrev att jag nog inte kommer att uppdatera bloggen superofta framöver. Det har banne mig gått en och en halv månad sen sist! I vilket fall, några musik- och klubbrelaterade tips till folket kan jag väl ändå bjuda på. Dels flyern ovan, för en kväll på Morfar Ginkos med Mattmatic och Erorikok i absolut högform. Fredagen den 21:a oktober är det som gäller.

Tipsar också om en grej som händer kvällen innan, torsdagen den 20:onde alltså. Kärleksdöden kör på Södra och ger oss damen ovan, Roxxxan, som jag aldrig hört talas om innan men det låter onekligen bra. Min koll på brittisk rap/grime/whatever är skamligt dålig men det finns ju så klart inget bättre sätt att upptäcka en artist än genom en livespelning! Facebookeventet hittar du här.

Alla goda ting är tre, och mitt sista tips blir DJ Mat och Polkis album, ”Den Springande punkten”, som finns på Spotify. De har även en egen sida här om du vill få tag på vinyl av albumet eller liknande. Flummig och egensinnig rap för fans av Uppsalalegenderna Mat åt Far – och hur kan man INTE vara ett fan av Mat åt Far, egentligen? Videon till titelspåret syns här uppe, mina favoriter från albumet är annars Avlurad, med ett grymt flumbeat, och Beatass, som tar oss hela vägen tillbaka till old school-electron a la Planet rock.
Apropå Planet Rock – vi avslutar med den, när videon ändå finns i värsta bra kvalitet på youtube. En flashback till tiden då rappare INTE klädde sig som sin publik, utan tio gånger mer crazy. Där stod man i sina shelltoes och kollade in ett gäng som såg ut som vikingar, schejker och indianer från yttre rymden, liksom. När Bambaataa vid 3:15 diggar till beatet i en utstyrsel som ser ut som en kombo av en beduin, Sun Ra och Data i Star Trek:Next Generation, så slår alla hiphopmätare i taket och exploderar av awesomeness.

Taggad , , ,

It’s all in the game


Det är 2011 och artisterna hustlar riktigt hårt (hustlar, hustlar riktigt hårt) för att hitta sätt att dra in kosing från den nya förvirrade och uppsplittrade musikbranschen. Men möjligheterna finns därute – frågan är bara hur man ska dra in deg utan att samtidigt dra sitt namn i smutsen. Inget nytt problem för musiker, i och för sig. Men man måste respektera Adam Tensta – som får giget att göra temalåten till återutgåvan av Street Fighter 3: 3rd Strike. Det kanske mest respekterade fajterspelet någonsin, som jag lärt mig av att läsa alla old school-fightingspelares nätgnäll på mitt nya favoritspel Street Fighter 4. Nu kommer man snart att kunna spela 3rd Strike online på sin xbox (istället för att köpa typ en Sega Saturn på Tradera och samla kompisarna i vardagsrummet med chips och läsk). Alla nostalgiker blir glada, och själv hoppar jag väl på tåget tio år för sent, som med allt annat. Adam Tensta hjälper oss att spela vidare utan att skämmas, och kopplingen mellan hiphop och tv-spel blir bara starkare. Så släng på ett gammalt spel och lev rap life. Old school!

Taggad ,

Udda framtid för golfsnoppen


Odd Future Wolf Gang Kill Them All, numera även kända som Golf Wang, blowar upp internet såväl som konventionell media just nu. Det handlar alltså om ett löst sammansatt rapkollektiv från Kalifornien, vars odiskutabla ledare Tyler the Creator precis släppt det hett efterlängtade albumet Goblin. Vars omslag, som ni kan se i videon däruppe, har en mycket tilltalande färgkombination av rosa och svartvitt. Påminner det dig om något annat? Om inte, scrolla upp lite grann.
Mycket av skivan låter egentligen som klassisk ryggsäcksrapp – det vill säga, slarvig och rå produktion (alla utom ett beat av honom själv) och babblig abstrakt rap om att ha sex med delfiner över det. Inte allas kopp te, kanske. Själv torkar jag en nostalgisk tår från ögat och tänker på grupper som Anti Pop Consortium som jag lyssnade på för tio år sedan. Är man gammal om man upplevt samma musikaliska protest två gånger? Det var en retorisk fråga. Jag vet att jag är gammal. För gammal för att se Odd Future uppträda på Hultsfred, i alla fall.
Men allt tjöt åsido – Goblin låter ofta riktigt jävla bra. Jag menar, kolla in ”Fish” här uppe. Är det inte den bästa delfinknullarrap du hört på länge? Fresh för 2011.

Men Tyler the Creator är inte den enda Odd Future Wolf Gang Kill Them All (puh!)-medlemmen som sprängs just nu. Frank Ocean, som även hoppar in i Fish, hypas också rättmätigt hårt, även om han ännu inte jobbar med skivbolagsgrejen utan släppt ett gratismixtape (ladda ned det här.). Det är ganska roligt att Frank Oceans stil är raka motsatsen till Tyler – han är en (jävligt hunkig) snubbe som sjunger om kärlek och respekt, medan Tyler är crazy och rappar om könssjukdomar och att dricka blod. ”Fish” illustrerar det rätt perfekt, sjukt roligt när Frank kommer in och sjunger om att tacka moder jord och allt det där. Han sjunger i och för sig också om att fiskaren våldtar allt i poolen. Är det för att han själv är fiskaren (Frank ”OCEAN”) eller är det någon slags kommentar om miljöförstöring? Hm, jag kanske överanalyserar det hela lite. Jag citerar en intervju med Tyler istället, när han analyserar hur Odd Future-gängets olika stilar influerar varandra:

”If you do ballet and a person you’re influenced by does ballet, you appreciate their balleting, and if you’re with them all the time – WHAT THE FUCK AM I TALKING ABOUT? YO, WHAT THE FUCK? I need to get back on Twitter.”
Där har vi det, gott folk. 2011 är ingen tanke tillräckligt värdefull för att inte avbryta för en Twittersession. Men i samma intervju snackar Tyler om sin respekt för den kanadensiska synthpionjären Bruce Haack, vilket man måste älska. ”His shit is cool, random beeps and stuff. If you did acid and listened to it that would be swagged the fuck out”. Sannolikt. Kolla in videon till Haacks ”Party Machine” här nere. ”Swagged the fuck out” är inte ens första bokstaven i första stavelsen av förnamnet. Golf Wang.

Taggad , , ,

CLASSIC… haven’t played it yet


Lil B the Based God – vad vet ni om honom egentligen? Inget? Då får ni ta och bli familjära. Okej, jag erkänner – jag är mer hooked på hans persona än hans musik, även om jag spelar i ett ännu inte aktivt band döpt delvis efter en av hans låtar. Men han är the man. Jag menar, kolla in klippet ovan – han är nere med så många PS2-spel, han representerar gamers. OCH – han döper sitt nya album till I’M GAY. Han säger att ”I got major love for the gay and lesbian community, and I just want to push less separation and that’s why I’m doing it.” Och dödshoten bara rasslar in, men Lil’ B gör det ändå. Vad fan vet du om det? Thank you Based God.

Taggad

Lycka… och pengar


Jag har nu äntligen börjat se Jakten på lyckan på SVT Play. Själva programidén är sådär, men Hanna Hellquist är alltid underhållande – i radio, i skrift, på tv – och i verkligheten, verkar det som. Hennes touch av skamlöshet – att direkt kommentera folks utseende eller plocka bort hårstrån från deras kläder, till exempel – är precis vad svensk tv behöver. Men det som fastnade mest i det första avsnittet är ändå att kvinnan som är fastighetsmiljardär rullar med en fet STACK femhundringar i plånboken! Vi har ju inte direkt någon kontantkultur i Sverige 2011, så jag trodde inte att de rika jobbade så. Glida runt med en crisp bunt femhundringar i plånboken som om det vore monopolpengar när man är i sextioårsåldern alltså, that’s what’s up. Även om hon har ett tag kvar till Birdmans livsstil som han visar upp i klippet här nere. ”I walk on that shit” – rofl! Birdman har inget klippkort på sin lokala lunchrestaurang, det kan jag nästan garantera.

Taggad ,