Kategoriarkiv: Rap

The human serviette


Jag vaknar upp från bloggkoman för att hylla världens kanske mest välresearchade musikjournalist (eventuellt får han dela förstaplatsen med Mats Nileskär). Nardwuar the Human Serviette är Kanadas stolthet och han står bakom några av de mest underhållande musikrelaterade youtube-klippen ever. Nardwuar har en helt unik intervustil, som bygger på att han frågar artisterna om extremt obskyra saker som de själva förmodligen glömt. Han försöker ofta hitta kopplingar mellan artisterna och Kanada (helst Vancouver) och kör hårt på rekvisita, gärna i form av vinylskivor. Vissa artister blir mest konfysa av Nardwuars nasala röst och supertöntiga kläder, men när han väl börjar droppa mer referenser än The Game och Junot Diaz tillsammans kan hans intervjuobjekt sällan få upp hakan från golvet igen. Kolla in intervjun med A$AP Rocky här uppe, när Nardwuar har koll på att en medlem i A$APs crew har en farsa som designade Bad Boy-loggan! The more you know…

Intervjun med Pharrell Williams (och Shay… men vem bryr sig om Shay?) är kanske den ultimata Nardwuar-upplevelsen. När Nardwuar ger Pharrell ett ex av Wrecks N Effects ”Rumpshaker” (hans första produktionscredit) droppar urban legends om Virginias skejtparker och har koll på Pharrells spirituella hjältar OCH framtida planer på att designa en mobil, blir N*E*R*D-mannen mållös. ”Your research is second to none… SECOND TO NONE”. Real talk. Bara att få veta att Pharrell tränat karate på Chuck Norris skola gör mig alldeles varm i hjärtat. I got love for you if you were born in the 80s.

Vad får man om man matchar den mest underhållande rapintervjuaren med den mest underhållande rapparen just nu? Nardwuar vs Riff Raff, så klart! Riff Raff är själva definitionen av en ”fool” – se själv när han ber Nardwuar vara försiktig med hans Versace-glasögon, eftersom de är ”fragile, like a baby panda egg”. Det säger allt. Om du är en medlem av Little Dragon kan du dö lycklig nu, i den här intervjun säger Riff Raff att Göteborgsbandet ”goes hard in the paint”. Kan man få en finare komplimang? Inte undra på att de är med på nya Big Boi-albumet.

Okej, en sista. Du måste se när Waka Flockas polare gör Nardwuar till en hedersmedlem av Wakas crew Brick Squad och hänger på honom den fetaste kedjan. Nardwuar avslutar alltid sina intervjuer med ”Doot doot a loot doot” (Tänk ”Hälsan för halsen – Bronzol”) och försöker få artisterna att följa upp med ”Doot doot”. Efter det fryser han läskigt länge i en pose medan artisterna försöker förstå vad fan de precis varit med om. Waka Flocka garvar nästan ihjäl sig i det här klippet när han inser att Nardwuar är som fastfrusen. Det finns nästan oändligt mycket mer Nardwuar att upptäcka där ute – det är också fint när han tar med sig en Tant Strul-skiva till sin intervju med Lykke Li. Att veta att hennes mamma spelat i bandet är en sak, att faktiskt ha med sig en svensk punksjua till en intervju som äger rum i Kanada är nästa nivå efter nästa nivå. Så fortsätt kolla in mer Nardwuar, och keep on rocking in the free world. Ni vet vilken land han är ifrån, han som gjort den låten. Just det.
That’s what it’s all aboot.

Taggad , , , , ,

Drrrrrrrop!


MCA-hyllningarna fortsätter att fylla nätet. Nu har någon hjälte hittat (eller snarare läckt) Beastie Boys-framträdandet från säsong 3 av Dave Chapelle show. Ni vet, den där säsongen som aldrig sändes. Så nu får man för första gången se pojkarna köra ”The New Style” på en båt på East River anno 2004, med Dave Chapelle som inhoppare på musikhistoriens mest klassiska ”DROP”.

Taggad ,

It’s called gratitude


”I Want To Say a Little Something That’s Long Overdue
The Disrespect To Women Has Got To Be Through
To All The Mothers And Sisters And The Wives And Friends
I Want To Offer My Love And Respect To The End”

Hur ofta hör man en rappare dra av några såna rader i en låt som dessutom är en hit i såväl mainstreammedia som bland de hippaste hipsters? Inte ofta, men Adam Yauch även känd som MCA gjorde det 1994 i ”Sure Shot”. Låten var Beastie Boys andra singel från ”Ill Communication”, och följde upp ”Sabotage” som gick nonstop på MTV. Trion var definitionen av coolhet, tyckte hela världen, inklusive mitt trettonåriga jag. På den tiden var det ett stort steg att faktiskt köpa en skiva, man hade inte mycket fickpengar och skivor var dyra (därav min grova överkompensation de senaste tio åren). Men jag lyssnade på Ill Communication hemma hos min kompis Johan och var grymt imponerad av att han kunde hela texten till ”Get it together”. Men skrika med i ”I can’t stand it, I know ya planned it”, det kunde så klart hela världen 1994.

Så här i backspegeln hade Beastie Boys gjort en grymt fascinerande resa – från åttiotalets pubertala arenarap med hårdrocksgitarrer, till skivsamlande och extremt välklädda buddhister. Från ”Fight for your right to party” och jättestora uppblåsbara penisar på scen (helt sant) till stödkonserter för Tibet och feminism. Vem vet, de kanske också överkompenserade. Beastie Boys har i vilket fall alltid följt sina hjärtan. De gjorde album som var extremt splittrade musikaliskt, men ändå sammanhållna – fyllda av allt de gillade (hiphop, funk, old school hardcorepunk, någon flummig poplåt eller lite tibetanska munkar som mässar och så tillbaka till hiphop). De tog ofta tillfället i akt att göra politiska uttalanden på exempelvis MTV-galor (från att kritisera USA:s utrikespolitik till våldet mot kvinnor på konserter och festivaler). Allt samtidigt som de var superhippt klädda i typ Bathing Ape och drev tidningen Grand Royal där de hypade Lee ”Scratch” Perry, funksinglar, sjuttiotalsfilm och allt som var mad coolt på nittiotalet. När ”Hello Nasty” kom 1998 lyssnade jag sönder den, och en sommar i slutet av gymnasiet när jag jobbade som tidningsbud hade jag bara en kassett i freestylen under varje jobbpass – med Beastie Boys ”Check your head” på ena sidan och Lootpacks enda album på den andra.

Det sägs att den musik man älskar som tonåring glömmer man aldrig. De senaste åren har många legender inom musik passerat, men de har just varit legender, ouppnåeliga ikoner som nästan inte känts som riktiga människor. Beastie Boys har alltid känts som ens supercoola storebröder, och även om de åldrats och inte varit lika aktiva har de alltid inspirerat mig på något sätt. De verkar ha haft en avundsvärd förmåga att framför allt ha kul, trots rikedom och berömmelse. Spela in ett flummigt instrumentalalbum och turnera världen som instrumentalgrupp, eller göra en lång video med hela komikereliten i rollerna som både yngre och äldre versioner av dem själva? Det är typ vad jag också skulle göra om jag hade pengar.

MCA förlorade 47 år gammal fajten mot cancer, men han hade å andra sidan fajtat mer än många andra. När han inte partade, så klart. Och han hade mer rätt än de flesta.
Rest in Power, My Man MCA.

Taggad ,

Bama getting money… @ Färgfabriken


Vilken rapsommar det kommer att bli – inte nog med att man får se ASAP Rocky på Way out West, man kan kickstarta sommaren den 16:e maj. G-Side kommer till Färgfabriken! Hur kan man inte vara peppad? Jag har inte lyssnat ihjäl mig på Alabama-gänget direkt, men jag trodde inte att jag skulle få chansen att höra ”My Aura” eller ”Came Up” live det här året, eller något annat år. Men världen krymper, och det är inte bara rappare vars karriär är på lifesupport som kommer till frusna norden och kör live. Kan det finnas ett bättre sätt att spendera en onsdagkväll, när svenska folket dessutom har helg dagen efter? Det är bara att låna stilen från ”My Aura”-videon, och dra på dig din laxrosa skjorta med vit krage och ta dig till Färgfabriken kvällen innan Kristi Himmelsfärd. Som min kompis mamma undrade om det var en kristen högtid eller inte, fick jag höra i dag. Sällan har frasen ”som namnet antyder” varit mer lämplig.

Taggad ,

These are the breaks


En nice fredagskväll har avslutats med ett gäng rapvideos på youtube – och så kommer jag helt plötsligt på att jag inte postat Justin Timberlake och Jimmy Fallons ”History of Rap”-videos på bloggen än. Många har säkert sett dem, men ni som missat dem – ni har något att ta igen. Det hela började med att Justin Timberlake gästade Jimmys talk show och de körde ett ”spontant” medley av hiphoplåtar, allt från Sugar Hill Gang till Soulja Boy, backade av The Roots. Justin har senare gjort återbesök för två till grymt underhållande rapmedleys. Bara hur tajta The Roots är på att återskapa alla beats live, även om de bara spelar låten i två sekunder, är imponerande. Om man är rapnörd får man en extra bonus – man får leka introtävling! Den här typen av entertainment med stort E får en att önska att man bodde i USA där alla som ens satt en halv fot på en scen gått en stenhård Performance Art-skola och kan sjunga, dansa, ståuppa, skådespela och förmodligen göra lite fakirkonster också.
Den allra första videon fanns inte på youtube, så du får klicka på länken här:
Justin Timberlake & Jimmy Fallon – ”History of Rap part 1
(Och så hoppas vi på att youtubelänkarna funkar och inte plockas bort av nitiska tv-kanalsanställda, tack).
Del 2:

Del 3:

Taggad , , ,

Fem videos – Januari 2012


Okej, dags att blogga igen. Det är ett nytt år och jag har varit en slacker som Marty McFly. Men nu är det 2012 och det är nya tag som gäller. Jag hade tänkt skriva en lång sammanfattning av det gångna musikåret, men det har många andra gjort. Ett par länktips kommer sist i den här posten, om man vill gå igenom 2011 lite och se om man missat något.
Istället tänkte jag slänga upp fem videos från 2011/12, som är aktuella på något sätt. Vi börjar med Lilla Sällskapet, vars nyårsfestvideo till ”Om vingarna bär” precis släppts. Och jäklar – jag minns att jag hörde den här låten när de spelade på Frukt och Grönt och reagerade på den. Men nu när jag hört den igen kan jag nog säga att det är en av de bästa svenska poplåtarna jag hört på länge. Sjukt hittig och storslagen refräng och dessutom en grym och modern produktion – annars brukar ju mycket svensk pop plågas av en trist indieljudbild, gitarrer och maracas utanför Emmaboda-tältet liksom. ”Om vingarna bär” blir förhoppningsvis en fet radiohit, om det finns någon rättvisa i världen. Och videon, med en del bekanta ansikten, är feelgood deluxe.

En grej som var så nice med att se Wiz Khalifa på Way Out West i somras, förutom att spelningen var oväntat bra, var just att man fick se en AKTUELL rapartist live. Som europé är man ju inte bortskämd med att få se rappare när de är unga, hungriga och precis slagit igenom, med peppade kids längst fram. Rapkonsert i Sverige brukar snarare vara en MF Doom med massiv bukfetma, 7-10 år efter att han peakat artistiskt (även om man så klart glatt rappar med i Rhinestone Cowboy ändå). Jag gick smått och hoppades naivt på att ASAP Rocky skulle komma till Way Out West, och se, jag har blivit bönhörd. Även om man inte ska sälja smöret förrän en rappare faktiskt står på scenen, är det ändå läge att fira och veva ”Peso” ett varv till. ASAP är ingen spektakulär rappare, men han är grym både på refränger och på att välja beats, vilket alltid är viktigare (för bevis, se Nas samlade produktion från de senaste femton åren). ASAP Rockys mixtape/album ”LiveLoveASAP” var 2011s kanske mest solida rapsläpp, och nu har du ett halvår på dig att lära dig varenda textrad utantill tills du (förhoppningvis) får se That Pretty Motherfucker där på scenen. Bli hype, människa.

Från ny New York-rapp till klassisk New York-rapp. Om ASAP Rocky är för modernt för dig, eller om du som jag gillar både snorungsrapp över Imogen Heap-samplingar och det som brukar kallas That Real Schitt, bör du kolla in Action Bronson. En rödskäggig Queens-rappare med albanskt ursprung, som jobbat som kock och pepprar sina rapps med matreferenser? Du vet att det blir fräschare än musslor fångade i maj, för att tala med mannens egna ord. Det är svårt att höra Bronson utan att tänka på röstlikheten med allas vår Ghostface, men Action Bronson har ändå en grym egen stil, långt ifrån tråkig ny ryggsäcksrap. Om du gillart, kolla upp mannens två 2011-släpp ”Dr Lecter” och ”Well-Done”, båda totalt solida. Finns tyvärr inte på Spotify, så det är Itunes eller nätet som gäller.

Dags för kidsen att steppa in igen, i det här fallet projektet med det svårgooglade namnet The Internet. Om något förenade alla som har det minsta intresse för musik under 2011, så var det kärleken till Frank Ocean (som släpper album i år!). Nu är det dags för en av de medlemmar i crewet Odd Future som man inte hittills hört så mycket ifrån, Syd the Kid, att steppa upp. ”Cocaine” låter sjukt mycket som en gammal N*E*R*D-låt, vilket det så klart inte är något fel på, men sången är kanske lite väl utslätad för min smak. Tyler the Creators rappröst börjar också kännas rätt enahanda. Men soundet är ändå lovande, så vi hoppas på större och bättre saker från The Internet i framtiden. Och videon, signerad Matt Alonzo (som tidigare hade toppklassbloggen Houston So Real) är definitivt värd att se.

En sista giv från för mig tidigare okända Flatbush Zombies, med 2012s hittills bästa låttitel ”Thug Waffle”. Smaka på orden, ”Thug Waffle”. Fantastiskt. Det var ett tag sedan man såg rappare med guldhuggtänder och Mad Max-stil, men det är fan dags igen. Två rätt unika rappare, oklart om de kommer att hålla i längden, men vafan, vi ser framtiden an.

Vill du istället blicka bakåt, kanske för att se om du missat 2011 års bästa låt utan att ens veta om det, kommer ett par länktips:
Musikguiden i P3 – De 100 bästa låtarna 2011 – Musikguiden i P3 listar 2011 års bästa låtar. Uppsala!
Cocaine Blunts – Best Rap, 2011 – Eminenta rapjournalisten Andrew Noz går igenom 2011.
Tropical Bass – Top of the Trops 2011 – Tropical Bass – en röra av all dansmusik från hela världen, typ. Kan inte uttala mig om relevansen i listan men vill du hitta något att dansa till som är garanterat hippt, kolla in.
Spotify – Nyårsfest 2011 – Till sist, en playlist med bara 2011-låtar. Tack till B-O, Dynamiten, Ludvig, med flera.

Taggad , , , ,

Heta tips


Shit, jag ljög verkligen inte i mitt förra inlägg när jag skrev att jag nog inte kommer att uppdatera bloggen superofta framöver. Det har banne mig gått en och en halv månad sen sist! I vilket fall, några musik- och klubbrelaterade tips till folket kan jag väl ändå bjuda på. Dels flyern ovan, för en kväll på Morfar Ginkos med Mattmatic och Erorikok i absolut högform. Fredagen den 21:a oktober är det som gäller.

Tipsar också om en grej som händer kvällen innan, torsdagen den 20:onde alltså. Kärleksdöden kör på Södra och ger oss damen ovan, Roxxxan, som jag aldrig hört talas om innan men det låter onekligen bra. Min koll på brittisk rap/grime/whatever är skamligt dålig men det finns ju så klart inget bättre sätt att upptäcka en artist än genom en livespelning! Facebookeventet hittar du här.

Alla goda ting är tre, och mitt sista tips blir DJ Mat och Polkis album, ”Den Springande punkten”, som finns på Spotify. De har även en egen sida här om du vill få tag på vinyl av albumet eller liknande. Flummig och egensinnig rap för fans av Uppsalalegenderna Mat åt Far – och hur kan man INTE vara ett fan av Mat åt Far, egentligen? Videon till titelspåret syns här uppe, mina favoriter från albumet är annars Avlurad, med ett grymt flumbeat, och Beatass, som tar oss hela vägen tillbaka till old school-electron a la Planet rock.
Apropå Planet Rock – vi avslutar med den, när videon ändå finns i värsta bra kvalitet på youtube. En flashback till tiden då rappare INTE klädde sig som sin publik, utan tio gånger mer crazy. Där stod man i sina shelltoes och kollade in ett gäng som såg ut som vikingar, schejker och indianer från yttre rymden, liksom. När Bambaataa vid 3:15 diggar till beatet i en utstyrsel som ser ut som en kombo av en beduin, Sun Ra och Data i Star Trek:Next Generation, så slår alla hiphopmätare i taket och exploderar av awesomeness.

Taggad , , ,

On the Playstation I’m known to brag


Den bästa sortens musik är den man inte riktigt kan avgöra om den är bra eller dålig – det är genom att lyssna på sådant man växer som människa, och oavsett utfallet i längden vet man att man åtminstone utsätts för något intressant. Vid första lyssningen på den här låten var jag rätt skeptisk, nu är jag på andra lyssningen och är väldigt positiv. Hm, vi får se vad som händer i längden. I vilket fall är det nice att det inte bara är jag som tycker att det är en bra idé att sampla irländsk harpmusik.

Taggad

Spökplumpen


Spaceghostpurrp, en upp-och-kommande rappare från Florida, berättar i en intervju om när hans pappa gav honom råd om musikproduktion: ”My dad was on top of me when I was making music, saying, ‘Your bass lines are crazy, your snares are popping, but you gotta have that sound that when a bitch hear that shit, they gonna be about to die.” Om ni behöver säljas in mer än så, vet jag inte vad jag ska säga. Okej, vi kan låta honom beskriva sin hemstad Miami: ”Miami is fucked up. If you wanna know who Satan really is, come live down here. Satan is in everybody down here. Satan ruined this shit; this is his playground.” BLVCK MVRDCK, mixtapet som låten här ovanför verkar vara hämtat ifrån, är inte släppt än men du kan lyssna in hans mixtape NASA tills dess, i dag till exempel. För det är fredag i dag, och oavsett vad mannen vill få oss att tro, är det inte fredag varje dag.

Som vanligt när det gäller nittiotalister som gör rapps är allt gratis och finns på nätet. Nudge, nudge, duvetvadjagmenar.

Taggad