Kategoriarkiv: Pop Life

Mauvaise fille


M.I.A:s ”Bad Girls”-video är inte bara årets video – det är nog decenniets bästa hittills. Så om du som jag gillar när man får kika lite bakom scenerna på filmer eller videos, bör du definitivt kolla in den här minidokumentären som Vice lagt upp. Ganska fett när M.I.A snackar om den genomskinliga bilen som är med i videon, och hur lack hon blev när det skulle ta fem månader att leverera den – då skulle det vara enklare att flyga över hundra pers från Indien och bygga den på plats, resonerar hon. Det är en tät kvinna det där, men man kan inte anklaga henne för att inte ha kul för pengarna.

Annonser
Taggad

Fem videos – Januari 2012


Okej, dags att blogga igen. Det är ett nytt år och jag har varit en slacker som Marty McFly. Men nu är det 2012 och det är nya tag som gäller. Jag hade tänkt skriva en lång sammanfattning av det gångna musikåret, men det har många andra gjort. Ett par länktips kommer sist i den här posten, om man vill gå igenom 2011 lite och se om man missat något.
Istället tänkte jag slänga upp fem videos från 2011/12, som är aktuella på något sätt. Vi börjar med Lilla Sällskapet, vars nyårsfestvideo till ”Om vingarna bär” precis släppts. Och jäklar – jag minns att jag hörde den här låten när de spelade på Frukt och Grönt och reagerade på den. Men nu när jag hört den igen kan jag nog säga att det är en av de bästa svenska poplåtarna jag hört på länge. Sjukt hittig och storslagen refräng och dessutom en grym och modern produktion – annars brukar ju mycket svensk pop plågas av en trist indieljudbild, gitarrer och maracas utanför Emmaboda-tältet liksom. ”Om vingarna bär” blir förhoppningsvis en fet radiohit, om det finns någon rättvisa i världen. Och videon, med en del bekanta ansikten, är feelgood deluxe.

En grej som var så nice med att se Wiz Khalifa på Way Out West i somras, förutom att spelningen var oväntat bra, var just att man fick se en AKTUELL rapartist live. Som europé är man ju inte bortskämd med att få se rappare när de är unga, hungriga och precis slagit igenom, med peppade kids längst fram. Rapkonsert i Sverige brukar snarare vara en MF Doom med massiv bukfetma, 7-10 år efter att han peakat artistiskt (även om man så klart glatt rappar med i Rhinestone Cowboy ändå). Jag gick smått och hoppades naivt på att ASAP Rocky skulle komma till Way Out West, och se, jag har blivit bönhörd. Även om man inte ska sälja smöret förrän en rappare faktiskt står på scenen, är det ändå läge att fira och veva ”Peso” ett varv till. ASAP är ingen spektakulär rappare, men han är grym både på refränger och på att välja beats, vilket alltid är viktigare (för bevis, se Nas samlade produktion från de senaste femton åren). ASAP Rockys mixtape/album ”LiveLoveASAP” var 2011s kanske mest solida rapsläpp, och nu har du ett halvår på dig att lära dig varenda textrad utantill tills du (förhoppningvis) får se That Pretty Motherfucker där på scenen. Bli hype, människa.

Från ny New York-rapp till klassisk New York-rapp. Om ASAP Rocky är för modernt för dig, eller om du som jag gillar både snorungsrapp över Imogen Heap-samplingar och det som brukar kallas That Real Schitt, bör du kolla in Action Bronson. En rödskäggig Queens-rappare med albanskt ursprung, som jobbat som kock och pepprar sina rapps med matreferenser? Du vet att det blir fräschare än musslor fångade i maj, för att tala med mannens egna ord. Det är svårt att höra Bronson utan att tänka på röstlikheten med allas vår Ghostface, men Action Bronson har ändå en grym egen stil, långt ifrån tråkig ny ryggsäcksrap. Om du gillart, kolla upp mannens två 2011-släpp ”Dr Lecter” och ”Well-Done”, båda totalt solida. Finns tyvärr inte på Spotify, så det är Itunes eller nätet som gäller.

Dags för kidsen att steppa in igen, i det här fallet projektet med det svårgooglade namnet The Internet. Om något förenade alla som har det minsta intresse för musik under 2011, så var det kärleken till Frank Ocean (som släpper album i år!). Nu är det dags för en av de medlemmar i crewet Odd Future som man inte hittills hört så mycket ifrån, Syd the Kid, att steppa upp. ”Cocaine” låter sjukt mycket som en gammal N*E*R*D-låt, vilket det så klart inte är något fel på, men sången är kanske lite väl utslätad för min smak. Tyler the Creators rappröst börjar också kännas rätt enahanda. Men soundet är ändå lovande, så vi hoppas på större och bättre saker från The Internet i framtiden. Och videon, signerad Matt Alonzo (som tidigare hade toppklassbloggen Houston So Real) är definitivt värd att se.

En sista giv från för mig tidigare okända Flatbush Zombies, med 2012s hittills bästa låttitel ”Thug Waffle”. Smaka på orden, ”Thug Waffle”. Fantastiskt. Det var ett tag sedan man såg rappare med guldhuggtänder och Mad Max-stil, men det är fan dags igen. Två rätt unika rappare, oklart om de kommer att hålla i längden, men vafan, vi ser framtiden an.

Vill du istället blicka bakåt, kanske för att se om du missat 2011 års bästa låt utan att ens veta om det, kommer ett par länktips:
Musikguiden i P3 – De 100 bästa låtarna 2011 – Musikguiden i P3 listar 2011 års bästa låtar. Uppsala!
Cocaine Blunts – Best Rap, 2011 – Eminenta rapjournalisten Andrew Noz går igenom 2011.
Tropical Bass – Top of the Trops 2011 – Tropical Bass – en röra av all dansmusik från hela världen, typ. Kan inte uttala mig om relevansen i listan men vill du hitta något att dansa till som är garanterat hippt, kolla in.
Spotify – Nyårsfest 2011 – Till sist, en playlist med bara 2011-låtar. Tack till B-O, Dynamiten, Ludvig, med flera.

Taggad , , , ,

Så underskattad


Just det. Sov inte på den bästa powerpopen pengar kan köpa, och en av de få Smashing Pumpkins-låtarna där James Iha sjunger. Awesomeness. Från 1979-singeln.

Taggad

Creepy gamla låtar del 1: Desperate soon-to-be-housewives


Fan, det här är lite scary alltså. Flickorna må vara städade i stilen, men ”My boyfriend’s back” är ord och inga visor. Mad Men-flickorna The Angels sjunger ”You’re gonna get a beating”(!) med ett leende på läpparna. ”My boyfriend’s back, he’s gonna save my reputation”. Fresh för 2011!

Musikalisk matematik


PLUS

ÄR LIKA MED

Dagens kids alltså. Har de inte lärt sig att man ska vara originell. Och inte hata de som säljer fler ex.

Taggad , ,

Trummaskiner och kvinnoröster…


… det är allt man hör i himlen. Believe. Det var något särskilt med det tidiga åttiotalet, helt klart. Jag har förresten inte internet hemma numera. Det går emot allt jag står för, egentligen.

Taggad ,

Heading out Californy way


…eller inte riktigt, men till Way out West i alla fall. Lär täcka av årets konsertbehov lagom bra. Jag är sjuk men jag står ut. Det blir fest gott folk!
Få se, har jag allt med mig: FUBU-brallor till Wu-Tang-spelningen: Check. Flanellskjorta till Pavementspelningen: Check. Grälla mönstrade tajts till MIA-spelningen: Check. Horse till Stooges-spelningen: Finns på plats. Harry Potter-boken till tågresan: Check. Nu gör vi det här.
Och Youtube är konstigt. Hoppas att det löser sig.

The jam the jam the jam


Så grymt. Prince skrev den, under pseudonymen ”Christopher”, om du inte visste det redan. För övrigt trodde jag att Bangles sjöng ”Close your eyes, Indialand” när jag var liten och hörde Eternal flame.

För slickt för dig?


”If you ever catch me listening to Steely Dan, I want you to slice my head off with an Al Jarreau LP”. Seth Rogen säger det till Paul Rudd i Knocked Up, en film som bara har för många bra repliker. Steely Dans superslicka musikerpop är inte allas grej, helt klart. Men inte nog med att jag gillar Steely Dan, jag har till och med en Al Jarreau-LP någonstans (även om det är för slickt även för mig – det är inte för inte som Lord Finesse rappade ”the style of flow, is smoother than Al Jarreau” för att beskriva hur schmooth han flowar). I alla fall gillar jag den här låten:
Steely Dan – Peg
Dels för att en gammal favoritlåt samplar den, dels för att den ger mig tillbaka den där vårkänslan jag hade för ett par timmar sedan när det var sol ute.
Den här låten har också hjälpt mig genom arbetsdagen och håller på att bli en ny favorit. Också SJUKT slickt, kanske något för dig som tycker att Fibes Oh Fibes har lite för ruff produktion. Yachtrock när den är som bäst:
Christopher Cross – Like like the wind


När du lyssnat in dig på den versionen bör du definitivt kolla in det här liveframträdandet också. Crille C uppbackad av The Roots iklädda seglarmössor på The Jimmy Fallon Show? Det blir nice, och det vet du.
Vad har då båda låtarna gemensamt, förutom att jag (och hiphopvärlden) gillar dem och att de är jävligt slicka? Michael McDonald sjunger backup på båda! Just det, mannen med silvermanen som ligger bakom den här bangern (”Regulators – Mount Up!”). Michael McDonalds musik hånas dessutom i en annan film med Seth Rogen och Paul Rudd, 40 Year Old Virgin! Det går så många trådar genom allt ens värdelösa popkulturella vetande att man blir snurrig i bollen. Michael McDonald är för övrigt överraskningsgästen på Jimmy Fallon-framträdandet och jag gillar hans konstiga entré skarpt.

Taggad , , ,

Nite Jewel alltså…


…det är så himla vacker musik. Lyssna på Artificial Intelligence eller kicka upp fötterna och lyssna igenom hela albumet. Syntharna, rösten, det är så lovely.

Taggad