Kategoriarkiv: Funderingar

Vad hände med rocken?


Två bilder som säger mer än tvåtusen ord.

Annonser
Taggad ,

Fuck a livsstil


I en ny stadsdel i Stockholm är det obligatoriskt att de boende ska ”sopsortera, äta rätt, åka kollektivt eller cykla, handla miljömärkt, motionera, ingå i en bilpool, umgås med grannarna” – enligt DN:s artikel om Norra Djurgårdsstaden. Inget fel på några av de här sakerna i sig, men att en stadsdel buntar ihop dem till ett obligatoriskt livsstilspaket? Det får mig att känna mig som Denis Leary i klippet här ovan. Speciellt tanken på att ”umgås med grannarna” är en del av ”livsstilen” ger mig rysningar längs ryggraden. Bara ett av många tecken på att Demolition Man-världen snart är här. Det blir snäckskal istället för toalettpapper och sex med kläderna på. Damn, damn, damn, damn.

Play the game of life

Ett bra lästips om hur världens framtid hänger samman med det massiva intresset för onlinespel hittade jag på Psykologifabriken, läs och bli en smula rikare som människa:
00-talet var sociala medier, 10-talet handlar om spelmekanik
Jag länkar till de två Ted.com-föreläsningarna som jag hittade via artikeln också, dels den här, där Seth Priebatsch pratar om hur världen kan lära sig av spelvärlden, snärtigt som fan på bara tolv minuter:


Seth Priebatsch – ”The game layer on top of the world”
Priebatsch tar upp att mycket i livet använder spelmekanik, på ett ganska ogenomtänkt sätt – skolan är ett exempel. Man kan ”levla upp” från ett VG till ett MVG, men man kan också levla ner. Och hur ser motivationssystemen ut – vad gäller feedback, mening och sociala nätverk, till exempel? Inte undra på att det är så mycket roligare att spela än att sitta i skolan – jag har alltid varit en skötsam elev men jag kan ändå minnas att jag och en kompis skolkade för att spela Kid Icarus back in the day.
Vill du blicka framåt och fundera över hur vi kan använda den massiva arbetsinsats världens spelare dag efter dag, vecka efter vecka lägger ned på att spela? Då bör du kolla in den här fantastiska 20-minutersföreläsningen:

Jane McGonigal – ”Gaming can make a better world”
McGonigal tar upp den där känslan alla gamers någon gång haft – att det är lättare att lyckas i en virtuell värld än i den riktiga. Men varför är det så – och ännu hellre, vad kan vi göra av det? Hur vi använder erfarenheter från spelande för att skapa motivation är helt klart ett framtidsämne. Som jag läste i en bra bok: Förr i tiden fick barnen skäll när de låg och läste i stället för att hjälpa till med arbetet på gården. De blev förlästa eller klena, ansåg man. Då anade man inte att läsandet var det perfekta sättet att förbereda sig på det informationssamhälle som snart skulle växa fram. Kanske är det likadant med spel, oavsett vad många av dagens (och gårdagens) föräldrar trott? Vilka blir framtidens forskare, chefer, företagsledare? Vilka blir framtidens vinnare?
Billy Mitchell
(Något är konstigt med hur Ted.com-klipp embeddas i WordPress – men du kan klicka på länkarna till föreläsningarna om det ser konstigt ut…)

Wilde thing


Det blev en citatfest av Buddha häromdagen, dags för backning av citatmännens citatman, Oscar ”Wylde Stallyn” Wilde. På bilden klädd som en formgivare som traskar genom ett höstruskigt Hornstull, men ständigt aktuell som upphovsman till de mest bevingade av bevingade ord. Jag läser faktiskt ”Dorian Grays porträtt” just nu – det går extremt långsamt, som det alltid gör när jag försöker ta mig an en klassiker – men den är full av quotables, så klart. Intellektuell, sarkastisk slagfärdig snobbism – kan det bli bättre?

Några av kung Oscars verbala pepparkakor:

”America is the only country that went from barbarism to decadence without civilization in between.”
”Anybody can be good in the country. There are no temptations there.”
”Children begin by loving their parents; after a time they judge them; rarely, if ever, do they forgive them.”
”Consistency is the last refuge of the unimaginative.”
”Education is an admirable thing, but it is well to remember from time to time that nothing that is worth knowing can be taught.”
”Fashion is a form of ugliness so intolerable that we have to alter it every six months.”
”I am not young enough to know everything.”
”I can stand brute force, but brute reason is quite unbearable. There is something unfair about its use. It is hitting below the intellect.”
”I have the simplest tastes. I am always satisfied with the best.”
”No great artist ever sees things as they really are. If he did, he would cease to be an artist.”
… och min favorit – kräver ett par omläsningar:
”A dreamer is one who can only find his way by moonlight, and his punishment is that he sees the dawn before the rest of the world.”

Taggad

The foot feels the foot when it feels the ground


Jag har fått dille på citat på sistone (för övrigt älskar jag ordet ”dille”). Jag är inte buddhist (inte än, i alla fall) men ingen som inte är en player hater av stora mått kan förneka att den gode Siddharta Gautama aka Buddha sade en hel del jävligt snärtiga saker – eller ges credit åt dem i efterhand, i alla fall. En liten citatfest nedan.
”In the sky, there is no distinction of east and west; people create distinctions out of their own minds and then believe them to be true.”
”However many holy words you read, however many you speak, what good will they do you if you do not act on upon them?”
”Holding on to anger is like grasping a hot coal with the intent of throwing it at someone else; you are the one who gets burned.”
”You can search throughout the entire universe for someone who is more deserving of your love and affection than you are yourself, and that person is not to be found anywhere. You yourself, as much as anybody in the entire universe deserve your love and affection.”
”You will not be punished for your anger, you will be punished by your anger.”
”Hatred does not cease by hatred, but only by love; this is the eternal rule.”
”It is better to conquer yourself than to win a thousand battles. Then the victory is yours. It cannot be taken from you, not by angels or by demons, heaven or hell.”


Lite perspektiv


”En stormig natt ute på Atlanten. Jag låg på övre slafen i en våningssäng ombord på den gamla emigrantångaren och höll mig fast i järnbalkarna för att ej ramla ned på golvet när båten krängde som värst. Det var den tredje stormen under de åtta dagar vi hittills varit ombord och även den svåraste. Ehuru jag ej var känslig för sjösjuka, som många av mina hyttkamrater, var båtens krängning och en ihållande tandvärk tillräckligt för att hålla mig vaken hela natten och låta mina tankar kretsa omkring föräldrarna, barndomshemmet och mina framtidsutsikter.
Varför hade jag lämnat mina kära föräldrar, hem och fosterland för att gå en oviss framtid till mötes och skulle jag ej kunnat finna min bärgning på fädernetorvan?”

Orden skrevs av Valdemar, en 24 år gammal norrlänning på väg från Sverige till USA. Året var 1909. Skogsarbetet i hemtrakterna var dåligt betalt och Valdemar skämdes när han återvände från en säsongs arbete och föräldrarna fick se hur lite han lyckats tjäna ihop.
Valdemar hamnade i Telluride, en stad som hade rykte om sig att vara en av de tuffaste i västern. I ett brev hem berättar han om hur det var sed att välkomnas med en runda på stadens bar, där Valdemar genast utmärkte sig genom att han inte drack alkohol (och fick många ”ironiska blickar”). Efter det visades han till spelhuset, där han blev imponerad när hans vägvisare satsade tio dollar på spel (motsvarande två veckors lön för en skogsarbetare i Norrland på den tiden). Därefter skulle de gå och hälsa på flickorna. ”I vår lantliga oskuld trodde vi att det var svenskar och bekanta till dem, men när vi kom in i ett hus på den gamla och föga tilltalande gatan bakom saloonen förstod vi, att det var en annan typ av kvinnor”. Valdemar och hans svenska kompis ”värjde sig tappert”, som han beskriver det. Deras vänner i staden hade i alla fall betalt i förskott – win/win, alltså.

Gruvarbetet i Telluride var hårt, men Valdemar trivdes ändå i USA. Under första världskriget återvände han till Sverige för att sköta gården. Han var inte praktiskt lagd, men fann sig ändå i situationen, bland annat genom att engagera sig politiskt. Hans söner fick senare lära sig allt det praktiska kring att sköta en gård som Valdemar själv inte var så bra på. När man läser Valdemars brev från USA framstår han som en fundersam och begåvad man och han hade säkert utbildat sig om han hade fått möjligheten.
Valdemar dog i juni 1982, ganska exakt ett år efter att hans barnbarn föddes. Jag, alltså. För mig har utbildning varit en självklarhet, på två generationer hade mycket förändrats i vår familj.
Man kan fundera över de möjligheter vi har eller inte har – att flytta till ett annat land för att arbeta där, för att kunna skicka hem pengar till familjen, eller att utbilda sig. Den amerikanske filosofen John Rawls ansåg att vi, när vi funderar över politiska beslut, bör använda tankeexperimentet ”Veil of ignorance”. Vi tänker oss att vi själva kan hamna i vilken position som helst i samhället – ”no one knows his place in society, his class position or social status; nor does he know his fortune in the distribution of natural assets and abilities, his intelligence and strength, and the like”. Bara när vi inte vet var vi själva befinner oss i samhället, hur mycket eller lite resurser vi har, vår klass eller våra förmågor, kan vi bedöma hur moraliskt ett samhällsbeslut är.
Det kan vara bra med lite perspektiv ibland.

När läste du en så här bra ledare i DN sist?


I don’t know I don’t know I don’t know! Lena Andersson knockade ut den ur parken med den här, häromveckan. Om du missade den:

Liv eller småbarnsliv

Jag har själv inte bestämt mig… Som vanligt är det kul att läsa kommentarerna också. Uppemot 350 stycken!

PS – ”I wish I could love anything as much as my kids love bubbles.” DS

Och när vi ändå är igång – ett budskap från Doug Stanhope.

Move, bitch


Så går snart flyttlasset för andra gången i år. Mitt rum ser fortfarande ut som mitt rum, även om mycket är nerpackat. I morgon kommer förvandlingen nästan att vara klar, i lördag är det RIP för rummet i Bergshamra. Men mina skivor (väldigt många), mina böcker (betydligt färre) och min garderob (extremt nedbantad) ska resa sig igen, som den amerikanska södern. Även om det är den Stockholmska södern lasset går till och ingen annanstans. Inte lika god mat som den amerikanska, men lite färre skjutjärn.
Jag har alltid samlat på mig mycket saker, vilket gör att jag är rätt pepp på att skaffa något mer permanent boende, istället för som nu flacka runt mellan korta andrahandskontrakt. Mitt bohag har liksom ökat exponentiellt sedan unga år, och det jag är omgiven av är liksom ett amalgam (hm) av allt jag varit intresserad av genom åren. Skivor, musikprylar, tidningar, böcker, filmer, serier, en och annan leksaksfigur… Jag har aldrig klarat av den minimalistiska grejen. Tur att jag har vänner med skivsamlingar som kan känna igen den där ångern man känner i flyttider. Varför blev man musiknörd och inte skejtare i tonåren? Brädan hade man ju kunnat ta under armen. En fördel är kanske att det är lättare att bära upp musiknördslivsstilen när man närmar sig de trettio.
En lång koppling kanske, men jag läste precis klart den här serieboken, som verkligen är riktigt bra och man behöver inte vara inne på serier för att gilla den:

Väldigt bra, vill ni läsa mer om den kan ni göra det här. Boken är en annorlunda uppväxtskildring av Alison Bechdel, och det som slår mig när jag läser den är att hon verkar ha ett så sanslöst bra minne! Scen efter scen ur hennes barndom och tonår är skildrade EXTREMT detaljerat (den och den tavlan fanns i det och det rummet, den nyhetssändningen gick på radion, hon sade det, han sade det osv – med tillhörande analyser). Jag tycker att det är fascinerande, eftersom jag minns så otroligt lite från min barndom och mina tonår. Visst minns jag enstaka saker, men jag skulle inte kunna återge många episoder så här detaljerat. Visst, Bechdel skildrar många saker det är logiskt att man minns – när hon fick reda på att hennes pappa hade haft affärer med yngre män, när hon själv kom ut inför andra och sina föräldrar, när hon förlorade oskulden och så vidare – men många av episoderna känns mer vardagliga. Ärligt talat kan jag nog inte ens minnas hur det gick till när jag förlorade oskulden… Var och med vem så klart, men inte exakt hur det gick till. Jag var inte ens full, jag har inget att skylla på. Däremot minns jag när jag kom ut som heterosexuell. *Drumroll*
Anyways, i somras satt jag med ett par bekanta som också har stora skivsamlingar. Vi hamnade av en slump på samma Uppsalatåg och jag pratade om att jag höll på att rensa ut bland skivorna eftersom jag för första gången på sju-åtta år måste flytta dem regelbundet. Det vi tog upp var att man minns vart man köpt skivor, inte alla men många, och kanske hjälper alla de här prylarna oss att minnas? Vi vanliga dödliga alltså, som inte har Alison Bechdels detaljminne för vardagen.
Nu ska jag retirera, läsa Hellboy (som faktiskt bara folk som gillar serier gillar… tror jag) och lyssna på Stereolab. Som jag faktiskt upptäckte i gymnasiet, framför allt albumet Dots and Loops som jag senare har återupptäckt. Köpt på vinyl i dag, till och med. Fler prylar, fler minnen.
Jag gillar människor också. Kan vara bra att nämna det.

Bonustext: Det finns en holländsk intervju med Pharrell, gjord ett tag innan han blev superduperkänd och mediatränad (kan tänka mig att det var runt första N*E*R*D-plattan, som jag faktiskt minns var jag köpte och skrev om i UNT till och med, apropå minnen). Pharrell, då i Amsterdam, berättar glatt att det är en tjej på väg till hans hotellrum som minsann ska suga av honom medan de lyssnar på låt tre på Dots and Loops. Enligt Skateboard P är ”The flower called nowhere” den absolut BÄSTA låten att bli avsugen till. Det här verkar vara innan Pharrell förstod att när man blir filmad och säger saker in i kameran bevaras de faktiskt till eftervärlden… Härligt ärligt eller bara pinsamt, det är svårt att avgöra. Det beror kanske på om han betalar för sig, eller på om han återgäldar tjänsten?

Taggad , ,

Sun is shining


Oh yeah, tillbaka från en huvudstad till en annan. Köpenhamn fortsatte att behandla mig väl under tiden där. Här ovan ser ni resultatet från den där fotosessionen. Samma kväll spelade Girls with Grillz och MC Tia på Rust, ett av stadens bättre uteställen, även om det kanske var bättre förr – det känns lite ungt nu, men det är nog bara jag som är gammal. Gamla var också det jag och Anna kände oss dagen efter när vi gled runt i Vibskov-affären och en medelålders kvinna frågade den unga tjejen som jobbade i butiken var vad det var för låt som spelades. Hon var tvungen att gå och kolla på Ipoden – när det var fucking Sour Times med Portishead som spelades! Känner man inte igen den låten när man hör den har man inte varit med på det glada nittiotalet, det säger jag er.

Besöket innehöll också mitt första riktiga kvällsbesök på Christiania, som verkligen visade sig från sin bästa sida och kan rekommenderas nattetid. Nej, inte för rökat (som såklart finns, även om det inte är lagligt, en vanlig missuppfattning) utan mest för att det är väldigt soft och trevligt, och jag fick höra grym hiphop av den mer reala skolan (som de gör det i Danmark). När man inte hör Jurassic 5, Beatnuts, Roots Manuva ute längre är det kul som omväxling. Överlag är företeelsen Christiania intressant, en liten by som ligger mitt i en storstad (i ett område där det är svindyrt att bo, så klart) där ölen kostar en tjuga och det inte finns några vakter på krogen. Man ser så klart en massa danska rakade skallar och huvtröjor, men även tjejer i posha pälsar, någon kille i backslick och goose, tonårsthugs och stekiga skjortkillar om vartannat.
Nackdelen är förstås att ens mack game, om man nu någonsin trott att man haft något, definitivt krossas av språkförbistringen. Att förstå danska i en tyst och lugn miljö kanske kan gå, men i krogmiljö är man fucked. Det värsta är att många danskar är skitbra på att förstå svenska, så man känner sig ännu dummare när man inte kan konversera med en tjej i Run DMC-tisha som bjuder en på cigg. Man får nicka och le. Och dansa.

Danmarksvistelsen avslutades med att jag och Anna kollade på en absolut filmklassiker – Bill and Teds excellent adventure från 1989. Keanu Reeves genombrottsfilm (och hittills största insats som skådespelare) har en helt briljant handling – två dudes av Wayne & Garth/Beavis & Butthead-snitt kommer att misslyckas med sina historiebetyg om en snubbe från framtiden inte griper in och ger dem en tidsmaskin så att de kan resa i tiden och hämta historiska figurer, göra en FET presentation inför skolan med dem och därigenom starta ett band som blir framtidens mest inflytelserika och gör dem till ledarfigurer för hela samhället! Say what? Långsökt much?
I vilket fall, så här ser det ut när de besöker framtiden som är en åttiotalsrock-utopi där Bill och Ted dyrkas som gudar. Episkt.

Den proffsiga fotografen jag skrev om tidigare hette Kenneth Nguyen och hans blogg finns här.

Taggad

Live at the photoshoot


Jajamen, det är majs första bloggpost, levererad som en rapport från händelsernas centrum – i detta falls Girls with Grills första officiella pressutskicksfotografering. Faktum är att det ändå är en relativt proffsig fotning, även om det är en kompis som fotar. Jag tänker att ju fler stora apparater med paraplyer fastkopplade till sig desto proffsigare är en fotograf. Två paraplyer är i huset, så det måste vara något. Anna, Nanna och deras husrappare MC Tia blir fotade framför skivspelare av den den trevliga och snyggt tatuerade fotografen. MC Tia är den andra kvinnliga rapparen jag träffat på en vecka, det måste vara en trend. 10-talet kommer att bli den kvinnliga rapparens decennium.
Jag är alltså i Köpenhamn, av mig ibland kärleksfullt kallat MILF island, eftersom det finns så många attraktiva mammor här (åk hit om du inte tror mig). De estetiska skilllnaderna slår en så fort man skrider av tåget och börjar tulta omkring i byn – att se en man i extremt ljus jeansdress, hästsvans, lila ryggsäck och en cykel med en liten plastgrej frampå där hans två barn sitter och chillar är inte ovanligt, inte heller en kille i citrongul keps, guldsneakers och översizad vit stickad tröja med armbågslappar. Baren Barbarella (där min DJ-bekant Martin i stan graciöst lät mig spela skivor med honom för något år sedan, hittills enda gången jag spelat skivor i stan) hade en vit van som fungerar som reklampelare som jag såg i dag. På vanen ser man, förutom deras snygga logga, en stor siluett av en tjej som pissar på en gata. I Stockholm skulle man nöjt sig med den snygga loggan liksom.
Efter klädbyte är nu fotosessionen igång igen, och DJ-duon har guldkedjor (tja, ”guld”) på sig till klänningen och kjolen. Så här måste det vara att vara tillsammans med en modell, man chillar på fotosessionen, dricker öl, äter chips, bloggar och har ingen att prata med. Jag påpekade det för fotografen, som i sin tur iofs påpekade att i så fall hade man varit i typ Tokyo istället och hade glidit på stan förmodligen. Så sant, och jag som trodde att jag hittat det slutgiltiga argumentet för att stödja tesen ”bli aldrig ihop med en modell”. Som om du behövde ett.