Kategoriarkiv: Edutainment

The human serviette


Jag vaknar upp från bloggkoman för att hylla världens kanske mest välresearchade musikjournalist (eventuellt får han dela förstaplatsen med Mats Nileskär). Nardwuar the Human Serviette är Kanadas stolthet och han står bakom några av de mest underhållande musikrelaterade youtube-klippen ever. Nardwuar har en helt unik intervustil, som bygger på att han frågar artisterna om extremt obskyra saker som de själva förmodligen glömt. Han försöker ofta hitta kopplingar mellan artisterna och Kanada (helst Vancouver) och kör hårt på rekvisita, gärna i form av vinylskivor. Vissa artister blir mest konfysa av Nardwuars nasala röst och supertöntiga kläder, men när han väl börjar droppa mer referenser än The Game och Junot Diaz tillsammans kan hans intervjuobjekt sällan få upp hakan från golvet igen. Kolla in intervjun med A$AP Rocky här uppe, när Nardwuar har koll på att en medlem i A$APs crew har en farsa som designade Bad Boy-loggan! The more you know…

Intervjun med Pharrell Williams (och Shay… men vem bryr sig om Shay?) är kanske den ultimata Nardwuar-upplevelsen. När Nardwuar ger Pharrell ett ex av Wrecks N Effects ”Rumpshaker” (hans första produktionscredit) droppar urban legends om Virginias skejtparker och har koll på Pharrells spirituella hjältar OCH framtida planer på att designa en mobil, blir N*E*R*D-mannen mållös. ”Your research is second to none… SECOND TO NONE”. Real talk. Bara att få veta att Pharrell tränat karate på Chuck Norris skola gör mig alldeles varm i hjärtat. I got love for you if you were born in the 80s.

Vad får man om man matchar den mest underhållande rapintervjuaren med den mest underhållande rapparen just nu? Nardwuar vs Riff Raff, så klart! Riff Raff är själva definitionen av en ”fool” – se själv när han ber Nardwuar vara försiktig med hans Versace-glasögon, eftersom de är ”fragile, like a baby panda egg”. Det säger allt. Om du är en medlem av Little Dragon kan du dö lycklig nu, i den här intervjun säger Riff Raff att Göteborgsbandet ”goes hard in the paint”. Kan man få en finare komplimang? Inte undra på att de är med på nya Big Boi-albumet.

Okej, en sista. Du måste se när Waka Flockas polare gör Nardwuar till en hedersmedlem av Wakas crew Brick Squad och hänger på honom den fetaste kedjan. Nardwuar avslutar alltid sina intervjuer med ”Doot doot a loot doot” (Tänk ”Hälsan för halsen – Bronzol”) och försöker få artisterna att följa upp med ”Doot doot”. Efter det fryser han läskigt länge i en pose medan artisterna försöker förstå vad fan de precis varit med om. Waka Flocka garvar nästan ihjäl sig i det här klippet när han inser att Nardwuar är som fastfrusen. Det finns nästan oändligt mycket mer Nardwuar att upptäcka där ute – det är också fint när han tar med sig en Tant Strul-skiva till sin intervju med Lykke Li. Att veta att hennes mamma spelat i bandet är en sak, att faktiskt ha med sig en svensk punksjua till en intervju som äger rum i Kanada är nästa nivå efter nästa nivå. Så fortsätt kolla in mer Nardwuar, och keep on rocking in the free world. Ni vet vilken land han är ifrån, han som gjort den låten. Just det.
That’s what it’s all aboot.

Annonser
Taggad , , , , ,

The Barackness monster ain’t buying it


Man måste bli imponerad över hur Barack Obama kan både vara världens mäktigaste man (i alla fall på papperet) och en så cool katt på samma gång. Termen ”slow jam” syftar i regel på en smooth soullåt, gärna med ett talat intro (Isaac Hayes och Barry White var två mästare på stilen). Den här videon får en att önska att USA skulle skippa sitt konstiga elektoratsystem och istället gå över till ”en person, en röst”. Vi skulle säkert få mer av den här typen av underhållning om det fanns någon poäng för presidentkandidater att vinna över folk i delstater som New York, som är stabilt demokratiskt. Man kan också önska att det fanns någon svensk partiledare med ett uns av karisma (okej, Jonas har ett uns. Men knappast på Obama-nivå, eller ens Clinton-nivå).
Klippet ger oss dagens ord: Filibuster. Definition här. ”They might even filibuster… But the president said if they do, they’re goona feel it, buster”.

Taggad ,

These are the breaks


En nice fredagskväll har avslutats med ett gäng rapvideos på youtube – och så kommer jag helt plötsligt på att jag inte postat Justin Timberlake och Jimmy Fallons ”History of Rap”-videos på bloggen än. Många har säkert sett dem, men ni som missat dem – ni har något att ta igen. Det hela började med att Justin Timberlake gästade Jimmys talk show och de körde ett ”spontant” medley av hiphoplåtar, allt från Sugar Hill Gang till Soulja Boy, backade av The Roots. Justin har senare gjort återbesök för två till grymt underhållande rapmedleys. Bara hur tajta The Roots är på att återskapa alla beats live, även om de bara spelar låten i två sekunder, är imponerande. Om man är rapnörd får man en extra bonus – man får leka introtävling! Den här typen av entertainment med stort E får en att önska att man bodde i USA där alla som ens satt en halv fot på en scen gått en stenhård Performance Art-skola och kan sjunga, dansa, ståuppa, skådespela och förmodligen göra lite fakirkonster också.
Den allra första videon fanns inte på youtube, så du får klicka på länken här:
Justin Timberlake & Jimmy Fallon – ”History of Rap part 1
(Och så hoppas vi på att youtubelänkarna funkar och inte plockas bort av nitiska tv-kanalsanställda, tack).
Del 2:

Del 3:

Taggad , , ,

Säg det med toner och lallande, och inte med ord


Musik har fortfarande kvar kraften att göra folk förbannade. Det visade Questlove och the Roots häromdagen, när de spelade låten här ovan i Late Night with Jimmy Fallon. Som ”walk-on-låt” till värdekonservativa presidentkandidaten Michele Bachmann, alltså. Ganska plumpt, osubtilt och sexistiskt – men ändå med en hint av rolighet, med tanke på hur ett USA lett av en Bachmann-administration skulle kunna bli. Ett par citat från henne:

Fel eller rätt? Skiten verkar i alla fall ha träffat fläkten rätt ordentligt för Jimmy Fallons show, sedan nyheten spred sig. Låt oss gissa på att Questloves låtväljarprivilegier kommer att hägnas in lite framöver.

Taggad

The realest


Hittade en Bill Hicks-DVD med tre uppträdanden för en tia i fredags. Gissa om det var värt pengarna.

Taggad

Common Sense


Mycket rolig debatt mellan Bill O’Reilly, Fox’s högerknutte nummer ett, och den alltid lika fantastiska Jon Stewart. ”I got mad love for you – that’s a rap phrase”. Läst på nätet om chockande händelser 2011 – Att Common fått tillbaka 1 % av sin street cred är ännu mer förvånande än att Bin Ladin är död…

Dessa val, dessa kval del 2


Dags att droppa lite kunskap på den där melonen (eller domen) igen, via alltid lika pålitliga Ted.com. När man vill slå ihjäl tid men ändå lära sig något, eller åtminstone inte lika tydligt känna av att man slår ihjäl tid är ted.com räddningen. Här en föreläsning med psykologiprofessorn Barry Schwartz, som pratar om hur det västerländska samhället passerat punkten då vi blir lyckligare av fler valmöjligheter. Istället blir vi blir mindre lyckliga av alla valmöjligheter och mer paralyserade snarare än friare. Föreläsningen är lite hårddragen, som en krönika – Schwartz driver en tes ganska hårt. Samtidigt poängterar han att vi alla vet vad som är positivt med de senaste decenniernas ökade valfrihet, och fokuserar därför på det negativa. Men på ett roligt sätt.
Barry Schwartz on the paradox of choice
Bra föreläsning, men vad är uppe med kläderna? Barry får till och med Larry David att se välklädd ut. En annan sak jag noterat när jag sett amerikaner föreläsa, både på nätet och afk, är att de har en förkärlek för två saker: Skämtteckningar och att droppa egennamn på alla de någonsin jobbat med (”I did this with my wonderful collegue John Richardson in Philadelphia”, och så vidare). Barry går crazy med skämtteckningarna, men chillar å andra sidan med namedroppandet. Jag mötte två små flickebarn i Årsta på promenad häromdagen, som körde den klassiska barnkonversationen – berättade vad de hette, och vad alla deras familjemedlemmar och kompisar heter. Då är det trevligt, men de är BARN för guds skull. När man växer upp lär man sig en viktig läxa – ingen är intresserad, och det finns roligare saker att prata om. Den läxan undgår amerikanska forskare, av någon anledning.

Taggad

Växtvärk – eller ett huvud för mycket


När jag var liten läste jag en bok, som jag tyvärr glömt bort vad den heter och måste göra ett seriöst försök att leta upp någon dag. Den handlade om en drake som bodde i en skog. Draken ville hela tiden kunna göra fler saker, till exempel spruta eld, och då och då växte det ut ett nytt huvud på draken som kunde klara av det här. Men draken gick så klart för långt, med huvuden som kunde spruta eter och allt möjligt och till slut hade den ödelagt hela skogen med alla sina huvuden. Det här var förmodligen någon slags metafor för kapitalismens och miljöförstöringens skadeverkningar, som ju fanns i mycket av den kultur som vi som är uppväxta i den tidens Sverige fått med modersmjölken (Dunderklumpen är ett annat fint exempel – redan på dagis fick vi lära oss om allt det onda pengar ställer till med!). Tillväxtkritikens argument blir för varje år mer slipade, och mer aktuella. Se videon ovan, eller artikeln här nere. Nödvändig läsning.
DN – ”Hur blir hamstern hållbar?”
Edit: Nu lyckades jag googla rätt på barnboken! Den heter ”Liten är fin – draken som inte kunde sluta växa”, skriven av Ingrid Sjöstrand och illustrerad av Håkan Leonardsson.
Wikipedia säger att ”Fabeln har tolkats som ett inlägg i miljödebatten och kan uppfattas som förespråkande ett anarkoprimitivistiskt synsätt, d.v.s. uppfattningen att mänskligheten bör återgå till att leva under småskaliga former, och att ett alltför stort samhälle inriktat på ständig tillväxt kommer att förgöra sig självt”. De där barnböckerna håller än alltså!
Edit igen: Jag har högsta budet på ett ex på Tradera nu. Håll tummarna för mig.

Beslut, beslut…


Dan Ariely – Are we in control of our own decisions?
Ännu en bra föreläsning från Ted.com – en rolig och snabb översikt över alla brister i mänskligt beslutsfattande. Övertron på att människor vet vad de gör och fattar rationella, genomtänkta beslut punkteras i klassisk beteendeekonomi/psykologistil. Dan Ariely demonstrerar bland annat varför din perfekta wingperson om du ska ut och ragga är en lite mindre attraktiv version av dig själv.

Taggad

C.R.E.A.M.


Jag har slackat på bloggen på sistone. Dags att göra en sista push innan bloggsemestern (mitten av juli till slutet av augusti förmodligen). Jag kommer även att slänga upp ett par hiphoprelaterade grejer på Samlingens blogg (eventuellt dubbelposta dem här också, vi får se).
I vilket fall snubblade jag över något jag inte riktigt kan avstå från att dela med mig – bilderna från räden av en mexikansk villa tillhörande en av landets tunga knarkbossar (jag saknar en bra svensk översättning av ”kingpin”, känner jag). Högen ovan visar omkring 22 miljoner dollar i kontanter. Alltid bra att ha lite kontanter hemma så man slipper mecka med kort och så.
Ett par bilder till:

Några automatvapen i guld…

… några vanliga automatvapen, bara några stycken alltså…

… en vanlig garderob…

… ett av sju lejon…

… och en vit tiger. It’s quite rare.
Jag hittade det via ett forum, via ett annat forum. Originalposten är här – men om du läser den, ignorera de hysteriska överdrifterna av typen ”I villan fanns tillräckligt mycket pengar för att betala sjukvårdsförsäkringen för USAs befolkning i 12 år” och ”Mexikanska knarkbossar har så mycket pengar att arabiska oljeschejker framstår som socialbidragstagare i jämförelse”. Eh, nej. Och nej. Jag vet inte heller om allt det här kommer från samma hus eller samma personer. Men man får en bild av den vansinnigt stora svarta ekonomin kring USAs gräns. Vad man kan göra åt situationen fortsätter att vara den där 22 miljoners-frågan.