Too long, DO read


Just i dag är det fint väder, men den här sommaren har varit den mest film och läsvänliga på länge. Själv har jag till och med läst några långa, men bra, artiklar på nätet. Jag trodde att min hjärna var förstörd av alla tvåminuters youtubevideor och statusuppdateringar, men så var inte fallet, allt som krävdes var lite disciplin. Så om du har lite tid över, kommer lite lästips här nere:
The Trichordist – ”Meet the new boss – worse than the old boss?” av David Lowery
David Lowery är en artist med förflutet i amerikanska indierockband (Camper Van Beethoven bland annat) och även producent, och han skriver och föreläser en hel del utifrån artisters perspektiv. Speciellt hur ekonomin för artister ser ut i den digitala eran. Lowerys grundtes är att artister blev blåsta av förr, men att kanske blir ännu mer blåsta nu. Hans mål är inte att vrida tillbaka klockan till skivbolagsmonopoleran utan att fundera över hur artister ska försörja sig på ett rimligt sätt, och ha råd att spela in musik. Nu som då finns det så klart artister som är så rika och framgångsrika att de aldrig behöver oroa sig över pengar. Det finns också artister som inte är yrkesmusiker, och har ett ”day job” för att kunna klara sig. De vill komma in i gamet och får finna sig i att spela vart som helst, när som helst, skänka bort sin musik osv. Det intressanta tycker jag är mellanskiktet, de artister som har ett skivkontrakt och försöker leva på att spela in musik och turnera. Om jag ser till min gymnasietid i slutet på nittiotalet och början på tvåtusentalet, innan den stora förändringen hade ägt rum, lyssnade jag och många omkring mig på artister som passar in i den kategorin. Några exempel: Pavement, Gang Starr, Tortoise, Stereolab, Mos Def, Aphex Twin, Boards of Canada, Erykah Badu, Mogwai, Jurassic 5, Portishead… Jag undrar om artister i den här storleksordningen verkligen har det bättre i det nya systemet.

En av Lowerys bästa poänger i artikeln är att skivbolagen visserligen tjänade mycket pengar på artisternas bekostnad, men samtidigt återinvesterade en massa pengar i att hitta nya artister. Ett tag räckte det med att ha långt hår och komma från Seattle för att få ett skivkontrakt med ett amerikanskt bolag – nej, man behövde inte ens kunna sjunga eller spela gitarr. Den gamla skivbolagsmodellen byggde i princip på att de 10 % av signade artister som nådde någon slags framgång betalade för de 90 % som inte gjorde det. Nuförtiden flödar mycket av pengarna till Google, Apple, Amazon, internetleverantörer, fildelningssajter osv, som inte återinvesterar något i artister. Ett företag som Spotify betalar också väldigt lite pengar till artister (oklart om det är Spotifys, skivbolagens, eller konsumenternas fel), just eftersom artister och skivbolag har väldigt lite valfrihet – det är antingen Spotify eller illegala alternativ. Pick your poison, motherfucker. Klart är att artister tvingas spendera mycket mindre tid och pengar på att spela in musik eftersom de tjänar mycket mindre på att den säljs, och har mindre chans att få förskott från skivbolag, eftersom det kommer in färre pengar från ”vinnarna” i systemet. Lowery menar också att turnéintäkter för artister också minskat – att de totala turnéintäkterna ökat i den nya modellen beror på att fler artister turnerar för färre betalande (kom ihåg att vi pratar om ”genomsnittartisten” här, inte den rikaste procenten). Lowerys artikel är LÅNG, men fascinerande om man är intresserad av ämnet, så ge den en chans.

Sydsvenskan – ”I det svarta” av Johanna Karlsson
En annan inte fullt så lång men väldigt bra artikel är den här artikeln om den svarta ekonomin i dagens Sverige, i det här fallet kring Möllan i Malmö. Det är alltid med ett sting av dåligt samvete man uppskattar billiga grejer, eftersom man någonstans vet att det alltid är någon som betalar – There Ain’t No Such Thing As A Free Lunch. Johanna Karlssons artikel visar tydligt varför lunchen är om inte gratis så i alla fall för billig, och hur det känns att leva på medaljens baksida. Jag såg om ”There will be blood” häromkvällen (en av de bästa filmerna som gjorts de senaste fem åren, helt klart) och kom efter filmen på att den utspelade sig nästan exakt samtidigt som min morfar utvandrade till en gruvstad i Colorado och arbetade under liknande förhållanden som oljearbetarna i filmen. Det var nära ögat för honom ett par gånger, särskilt när han jobbade i ett arbetslag där ingen annan kunde svenska eller engelska, inte helt optimalt för ett potentiellt livsfarligt arbete. Min morfar fick för övrigt gå sex veckor i skolan, efter det konstaterade läraren att ”nu kan jag inte lära dig något mer”. Bättre var det inte alltid på den norrländska landsbygden kring sekelskiftet. Så alla vi som inte behöver jobba med kroppen och livet som insats varje dag kan gott ta ett ögonblick att uppskatta det. Om vi kan göra något för de som behöver det, ännu bättre, men det är fan inte alltid lätt att komma på vad.
DN – ”Breivik slaktade unga människor av samma rädsla för gränslöshet som drev fram fascismen” av Karl Ove Knausgård
En lång artikel, med en lång titel dessutom, om Breivik och hans potentiella motiv. Allt ifrån det djupt personliga till det politiska diskuteras, och eftersom artikeln innehåller en hel del spekulation är det nog bra att ta den med en nypa salt. Eller snarare, se den som ett teoretiskt resonemang kring vad som får människor att begå hemskheter. Grymt intressant, om man känner för något lite rotigt. Annars får det bli en till youtubevideo eller statusuppdatering – inte fel, bara annorlunda!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: