It’s called gratitude


”I Want To Say a Little Something That’s Long Overdue
The Disrespect To Women Has Got To Be Through
To All The Mothers And Sisters And The Wives And Friends
I Want To Offer My Love And Respect To The End”

Hur ofta hör man en rappare dra av några såna rader i en låt som dessutom är en hit i såväl mainstreammedia som bland de hippaste hipsters? Inte ofta, men Adam Yauch även känd som MCA gjorde det 1994 i ”Sure Shot”. Låten var Beastie Boys andra singel från ”Ill Communication”, och följde upp ”Sabotage” som gick nonstop på MTV. Trion var definitionen av coolhet, tyckte hela världen, inklusive mitt trettonåriga jag. På den tiden var det ett stort steg att faktiskt köpa en skiva, man hade inte mycket fickpengar och skivor var dyra (därav min grova överkompensation de senaste tio åren). Men jag lyssnade på Ill Communication hemma hos min kompis Johan och var grymt imponerad av att han kunde hela texten till ”Get it together”. Men skrika med i ”I can’t stand it, I know ya planned it”, det kunde så klart hela världen 1994.

Så här i backspegeln hade Beastie Boys gjort en grymt fascinerande resa – från åttiotalets pubertala arenarap med hårdrocksgitarrer, till skivsamlande och extremt välklädda buddhister. Från ”Fight for your right to party” och jättestora uppblåsbara penisar på scen (helt sant) till stödkonserter för Tibet och feminism. Vem vet, de kanske också överkompenserade. Beastie Boys har i vilket fall alltid följt sina hjärtan. De gjorde album som var extremt splittrade musikaliskt, men ändå sammanhållna – fyllda av allt de gillade (hiphop, funk, old school hardcorepunk, någon flummig poplåt eller lite tibetanska munkar som mässar och så tillbaka till hiphop). De tog ofta tillfället i akt att göra politiska uttalanden på exempelvis MTV-galor (från att kritisera USA:s utrikespolitik till våldet mot kvinnor på konserter och festivaler). Allt samtidigt som de var superhippt klädda i typ Bathing Ape och drev tidningen Grand Royal där de hypade Lee ”Scratch” Perry, funksinglar, sjuttiotalsfilm och allt som var mad coolt på nittiotalet. När ”Hello Nasty” kom 1998 lyssnade jag sönder den, och en sommar i slutet av gymnasiet när jag jobbade som tidningsbud hade jag bara en kassett i freestylen under varje jobbpass – med Beastie Boys ”Check your head” på ena sidan och Lootpacks enda album på den andra.

Det sägs att den musik man älskar som tonåring glömmer man aldrig. De senaste åren har många legender inom musik passerat, men de har just varit legender, ouppnåeliga ikoner som nästan inte känts som riktiga människor. Beastie Boys har alltid känts som ens supercoola storebröder, och även om de åldrats och inte varit lika aktiva har de alltid inspirerat mig på något sätt. De verkar ha haft en avundsvärd förmåga att framför allt ha kul, trots rikedom och berömmelse. Spela in ett flummigt instrumentalalbum och turnera världen som instrumentalgrupp, eller göra en lång video med hela komikereliten i rollerna som både yngre och äldre versioner av dem själva? Det är typ vad jag också skulle göra om jag hade pengar.

MCA förlorade 47 år gammal fajten mot cancer, men han hade å andra sidan fajtat mer än många andra. När han inte partade, så klart. Och han hade mer rätt än de flesta.
Rest in Power, My Man MCA.

Annonser
Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: