Douche-rocken förklarad


Guess I got my swagger back… TRUTH. Dogmatik är tillbaka efter sommaruppehållet med en ny form som inte längre klipper av youtubevideosarna på mitten. Ny tid, ny strid som Blues en gång sade. Jag kommer nog inte att uppdatera superofta i framtiden, men skriva lite mer när jag väl gör det. Så för att parafrasera Kanye… Throw your ”M”s up, ‘cause we in this bitch another ‘gain.

Dagens ämne är Douche-rock. En genre som är bortglömd och undervärderad av världens musikjournalister, men som nu kommer att få sin upprättelse. För att förklara Douche-rocken måste jag ta er tillbaka. Tillbaka till den magiska perioden mellan nittiotalets mitt och tjugohundratalets början. De stora skivbolagen hade fortfarande 99 procent av alla musikkonsumenters privata delar i ett järngrepp. Det fanns inget Spotify, Itunes eller Youtube, inga bloggar och inte ens snabbt internet att ladda ned mp3:or med. Radio, MTV och ZTV regerade och Sveriges tonåringar var marionettdockor, redo att falla för minsta nyck. Det här betydde att väldigt mediokra rockband kunde sälja svinmycket av ett album och turnera som fan, bara för att de hade EN hittig låt. Det amerikanska folket törstade efter rockhits, och resten av världen följde dem. Det tidiga nittiotalet gav oss dagsländor som Four Non Blondes och Spin Doctors, som spolades fram i grungens kölvatten. Under det tidiga tvåtusentalet kom Nu Metal, och reste sig som Golgatademonen i Dogma och täckte världen i skit. Men mellan de två fanns det ett mellanrum, som fylldes av Douche-rocken. Med blonderade spikes och shorts – men utan den bak-och-framvända kepsen.

Den här tiden satt jag som klistrad framför just MTV och ZTV, förhäxad som Saruman av Palantiren han inte kunde sluta stirra in i. Samtidigt som jag drog i mig åtminstone en sju-tio rostmackor med ost doppade i O’boy – ni vet dealen. Varje dag, direkt hem efter skolan och bänka sig. Högst i kurs för mig stod tidens skatepunk och hardcore – Millencolin, Refused, och ett ungt Green Day. När ZTV visade Millencolins ”Da strike” – då gjorde man vågen framför tv:n. Men den tidens hiphophits var så klart också uppskattade – ”Regulate”, Snoop, Cypress Hill. Mindre peppad var jag på eurodiscon, pojkbanden och mainstreamrocken. Men efter att jag lärt mig älska Reel 2 Reals ”I like to move it”, och accepterat att jag får gåshud av tonartshöjningen i Backstreet Boys ”I want it that way”, är det nu också dags att omvärdera tidens rockhits. I alla fall vissa av dem.

Douche-rocken var ett perfekt giftermål mellan amerikanskt fratboy-festande och det som var bra med nittiotalets bra, mer ”svåra” amerikanska rockband (Pixes, Nirvana, Smashing Pumpkins, Dinosaur Jr). De slängde också gärna in en lätt hiphopinfluens, typ lite halvljumma beats eller corny whiteboy-rap. Det är ostigt som fan, men när det funkar, då funkar det. Douche-rockbandet är ett band bestående av sjukt snubbiga snubbar som man aldrig skulle ha pallat att träffa i verkligheten. Det är musiken Entourage-killarna skulle ha pumpat i bilen på en roadtrip om de funnits på riktigt och levt på nittiotalet. Sugar Ray, Smash Mouth och Barenaked ladies är kanske de optimala Douche-rockbanden – alla har dessutom perfekt douchiga bandnamn. Wheatus och Lit fick femton minuters berömmelse när de gav den amerikanska collegevärlden ett soundtrack till sitt supande. One-hit wonders som Marcy Playground och Deep Blue Something tonsatte de där melankoliska stunderna då fratpojken vaknar med den baksmällan som bara en ”keg” öl och en tallrik jelloshots kan ge. Douche-rockarna var för snälla för att vara grunge, hardcore eller punk – men ändå för mycket supande USA-svennar för att kunna bli ett nytt REM. Dessutom hade de sällan mer än en bra låt i sig – men man kan inte förneka en bra låt.

Jag och en vän diskuterade häromdagen det här med att spela skämslåtar för varandra, och vad det säger om en relation. Se det här som min utsträckta hand till dig, när jag sammanställer en Spotify-lista med min bästa Douche-Rock. Jag har inkluderat några givna favoriter i genren – allt ifrån Third Eye Blinds douchiga powerpop till Crazy Town, som med ”Butterfly” fick till den kanske enda Douche-Raphiten. Jag har undvikit sådant som bara är dåligt (Unkle Kracker, Bloodhound Gang) för tro mig – det här är inte ironi. Jag gillar verkligen de här låtarna, även om jag borde skämmas. Många av dem ogillade jag när de kom, och kanske är det till stor del nostalgi som gör att de nu låter så bra. Men jag vet inte. Fun Lovin’ Criminals ”Scooby Snacks” lät bra då, och den låter bra nu. Så släng på spellistan, knäck en öl och svep den, och krossa sedan burken mot pannan. Douche-rocken är tillbaka i ditt kvarter, om bara för en stund.
Spotify-lista: ”Douche-Rock Tour De Force”
Ett tack till Benjamin, som i alla fall i min värld myntat uttrycket ”Douche-Rock”. Och Kristin, som alltid är först med att gilla det andra inte inser att de ogillat för länge.

Annonser
Taggad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: