Draken som inte kunde sluta växa


Nyheterna är fulla av kändisar och revolution. Den förra är business som vanligt, det senare är mer, eh, revolutionerande. Nyheterna är också fulla av män med stora egon som gör kaos med allt ifrån sitt privatliv till sitt land. De senaste dagarna har det varit Ghadaffis ansträngning att göra sig ovän med hela världssamfundet och sitt eget folk, och Charlie Sheens ansträngning att göra sig ovän med sin chef – och göra sig själv oanställningsbar. Ghadaffi är en nyhet, Chuck Sheen är en pseudonyhet – men låt oss gå lite djupare än så. Vi är ju ändå tänkande människor, du och jag.
Båda de här fallen – det handlar om både sjukdomsfall och fall från de högsta av höga hästar – är egentligen exempel på hur spektakulärt det blir när egobubblor spricker. Alla vill ha skönhet och berömmelse, men vem vill egentligen bli den här snubben i slutändan?

Sheen to CBS: ”Apologize while licking my feet”
Den här typen av levande tågkrash illustrerar gapet mellan den ideliserade värld som skapar berömmelse, och personerna bakom berömmelsen, och deras gärningar. Det låter lite högtravande kanske. Men se på ett avsnitt av ”2 1/2 män”, till exempel. Charlie Sheens karaktär är i princip en busig, försnällad version av honom själv. En drummel som festar lite för mycket (men inte kollapsar efter en 36-timmars kokainorgie) och är lite dålig på att hantera det här med tjejer (men hotar inte kvinnor med kniv – polisens ord). Sheens rätt fuckade privatliv, ett riktigt liv där det faktiskt finns konsekvenser och folk mår dåligt när allt fuckar ur, blir harmlös underhållning.
2 1/2 män-Charlie är lite småbusig på sin höjd, och publikens sympati ligger alltid hos den sköna antihjälten. Nog för att jag, samtidigt som jag är medveten om det här, ÄNDÅ tycker att de narcissistiska oneliners mannen droppat de senaste dagarna är rätt jävla underhållande. Sheen kan vara på väg mot sin yrkesmässiga undergång, men hans ego försöker inte ens se det. Vad som än händer kommer han att VINNA. Han säger att Warner Brothers snart kommer att döpas om till ”Charlie Brothers” – ”Because, hey (pekar på sig själv) – WINNING”. Han säger ”Defeat is not an option – THEY’VE PICKED A FIGHT WITH A WARLOCK.” Det är ändå en smula kul mitt i tragiken. Om Charlie inte hade familj, skulle man ändå kunna hävda att det bara är han själv, om någon, han skadat med den här spektakulära karriärskraschen. Eller kanske är allt en PR-kupp inför en kommande självbiografi.

Ghadaffi var precis som Charlie Sheen en gång en ung, snygg, karismatisk stjärna. Inom politiken finns alltid idealbilden nära till hands – en värld där uppoffringar alltid är värda att göra, där framtiden är ljus och bara blir ljusare, där förtryck och maktmissbruk äntligen tagit slut. Många diktatorer börjar nog som lätt grandiosa men ändå välvilliga och engagerade personer. Men det är svårt att stoppa ruset av makt, det är som en våg som bara sköljer över en. Tills en annan våg sköljer bort en. Även om man aldrig vill se det. Låt oss hoppas på ett så bra slut som möjligt, för alla inblandade. Så lite blod som möjligt. Och lägg ned ”2 1/2 män”. Det är fan inte så kul – även om min mamma absolut inte håller med mig.

Annonser
Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: