I jakt på den kvinnliga duden


För ett tag sedan skrev Hanna Fahl en fin krönika om det svåra i att vara en kvinnlig dude, och hur ovanliga de är i film och tv. Jag skulle gärna länka till krönikan, men den är omöjlig att hitta – det kan förstås vara en effekt av att Svenska Dagbladets hemsida är den sämsta, då menar jag DEN SÄMSTA sajt jag någonsin använt. Försök hitta en specifik text av en skribent där. Gör det, I DARE YOU.
Krönikan återuppväckte funderingar jag redan haft – det finns gott om komedier med jävligt sköna och softa snubbar men inte så många sköna och softa brudar. Konstigt eftersom man träffar på dem jämt och ständigt i vardagslivet, och de är ofta populära bland såväl killar och tjejer. Vem gillar inte människor som är otvungna, avslappnade, och får sin omgivning att må allmänt bra liksom? Istället skildras ofta tjejer på film som ångestfyllda förhållandekarriärister som bara undantagsvis har humor. En av mina favoritkomedier, Knocked Up, spelar till exempel effektivt på kontrasten mellan manlig slackerdude och proffsig och seriös kvinna. Inget fel i det, så länge motsatsen finns där ute. Men det verkar den inte riktigt göra.
Visst har jag, och ni, sett filmer med riktigt sköna kvinnliga huvudpersoner. Lost in Translation, Ghost World och den klockrena åttiotalsfilmen Night of the Comet hör till dem. I den senare klagar en av huvudpersonerna på sin styvmammas pojkvän Chuck, och säger: ”You were born with an asshole – you don’t need Chuck!” Varför hör man så sällan tjejer säga sådant på film? Sen har vi förstås serien 30 Rock, vars Liz Lemon är en klockren huvudkaraktär, om än inte en kvinnlig dude.
Var är den kvinnliga duden, frågar man sig.

Men hör och häpna, via Flashbacks filmforum hittade jag komedin med Den Dudigaste kvinnliga huvudpersonen någonsin. Jag snubblade nämligen över Smiley Face, en film som är en stonerkomedi med en kvinnlig huvudperson. Jag trodde inte mina ögon när jag läste det – tänk er en Pineapple express eller en Dude, where’s my car? med tjejer i huvudrollen. Det känns för bra för att vara sant – Hollywood brukar inte infria drömmar så lättvindligt. Men Smiley Face är riktigt rolig, och huvudpersonen Jane glider runt i filmen i huvtröja och säger softa repliker konstant. Filmen utspelar sig dock under en dag, efter att Jane (briljant spelad av Anna Faris) av misstag förätit sig på haschmuffins. Det kanske gör det lite mer ”okej” att en tjej är superflummig och i allra högsta grad dudig. I vilket fall, Smiley Face är ett så totalt avbräck från Hollywoods klassiska sätt att skildra kvinnor att man baxnar. Jag är glad att filmen har gjorts och den rekommenderas varmt. Det finns ett fantastiskt montage med Jane, satt till en episk powerballad om kärlek och kvinnlighet, när hon lufsar runt i mjukisbyxor, äter chips och ligger och sover i soffan. Tjejer, se och lär. Allt ni gjort hittills är perfekt – ni kan till och med anstränga er 20 procent mindre. Om ni fortfarande inte förstår – Lyssna på det här.
Smiley Face-trailer nedan.

Annonser
Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: