2009 i backspegeln # 2 – lite film


En hyfsat ledig förmiddag där vintern rasar stillsamt utanför fönstret känns som ett utmärkt tillfälle att fortsätta återblicken över det gångna året, i detta fall vad 2009 bjuckade på på filmfronten. Som brukligt sker de största filmhändelserna precis i slutet av året, dels för att casha in på julbiobesöken och dels för att hållas färskt i minnet hos Oscarsjuryn, antar jag. Jag kan säga direkt att jag undviker spoilers i texten nedan, ambititionen är att inte förta nöjet om du nu missat att se någon av nedanstående filmer än.
James Camerons Avatar verkar ha tagit många som inte är riktiga filmnördar på sängen, jag hörde häromdagen någon säga att han inte märkt av någon hype kring filmen innan den kom. Själv minns jag att lösa rykten började gå för åtminstone ett par år sedan. James Cameron ska göra ett 3D-sci fi-epos, sades det, och jag tänkte att det skulle kunna bli ett riktigt magplask. Det skulle kunna bli Camerons Waterworld, tänkte jag (steget från Aquaman är ju inte så långt), och min oro förstärktes när jag såg den första trailern. Jag ska se den, men den kan bli platt fall, tänkte jag då. Sedan började folk som sett 3D-trailern, femton minuter lång och bara tillgänglig för ett fåtal, prata om upplevelsen på nätet. Och en kompis som fått se den var mållös. Skepticismen började övergå i inte så försiktig optimism.

Jag blev inte besviken. Visst kan man kritisera Avatar för mycket: Väldigt hårddragna och endimensionella karaktärer, enkla lösningar på manusproblem, förutsägbara grepp i handlingen – men upplevelsen golvar en totalt ändå. Cameron säger att han ville ta science fiction tillbaka till dess rötter och göra en film med ett budskap (i motsats till exempel Star Wars, även om jag läser in mer i Star Wars än många andra gjort – What Would Yoda Do?). Visst, budskapet är övertydligt, men va fan – just nu sitter amerikaner i en biograf och jublar när ett naturfolk dräper amerikanska marinsoldater. Det är inte lätt att få till det som Hollywoodregissör. Avatars civilisationskritik är dock inte riktad mot bara Irakkriget, USA, eller ens västvärlden – alla vi som lever i den Moderna Världen är åtminstone medskyldiga till det Avatar kritiserar, vissa mer än andra givetvis. Vi har så svårt att skaka av oss känslan att människan är värd något mer än att bara leva i naturen, som ett djur bland alla andra. Många moderna människor går dessutom runt med en känsla av att mänskligheten aldrig riktigt kan göra gott trots goda intentioner, utan är dömd att kriga, förstöra ekosystem, begå folkmord, och må allmänt psykiskt dåligt. Mänskligheten är absolut inte så här av naturen, men vi är kulturella varelser som inte är bättre än vår kultur, som vi aldrig kan gömma oss för eller fly från men kanske förändra ett litet steg i taget. Jag fick ett bra boktips om det här, som jag kan rekommendera. Boken ser du här nedan. Tack till Jesper och Isak för det tipset.

Nu känner jag mig som en Snickers i den djupa änden av swimmingpoolen. Det blir lätt så när man funderar över världen med det perspektiv bra science fiction kan ge. Apropå det, årets andra stora sci fi-snackis var District 9, en film som golvade en på ett helt annat sätt.
Bioupplevelsen skilde sig markant från när man ser en välkomponerad Hollywood-bakelse som Avatar. När man såg District 9 satt man tio minuter in i filmen och undrade: ”Vad fan ÄR det här?”. Men den lite märkliga inledningen ersattes av riktigt kallsvettig spänning och, förvånande nog med tanke på budgeten, riktigt feta actionscener. Här är också det politiska budskapet målat med ganska starka färger – ”Vi gör en film om diskriminering i Sydafrika, fattar ni parallellen, va va va? Just det!” – men det gör inte District 9 till en mindre underhållande film, och den manar faktiskt till en del eftertanke ändå, med lite god vilja.

En film som däremot inte manar till eftertanke över huvud taget är Tarantinos Inglorious Basterds (som fått pris som årets Independentfilm – är det som på nittiotalet, när folk kallade Oasis och Blur för ”indiepop” eller?). Trots den vanliga Tarantino-eskapismen är filmen fantastisk och väldigt bra även andra gången, trots att alla spänningsmoment försvinner. Här är behållningen framför allt skådespeleriet, Christoph Waltz är en fanimig en värdig Oscarsvinnare om jag någonsin sett någon. Min franska är högst begränsad och min tyska och italienska är obefintlig, men karln är fängslande på alla dessa språk samt engelska. De enda skådespelare som får underkänt är jänkarna ni ser ovan. Scenerna är ofta långa och återhållsamma på precis rätt sätt. Dialogdriven underhållning av den kaliber man får se i källarscenen (eller scenen där de pratar italienska) är man inte bortskämd med som biobesökare på 2000-talet.
Kanske är det lite hårt att säga att filmen inte manar till någon eftertanke – en intressant grej med den är att den skildrar mer brutalitet från amerikanska soldater än tyska, och ger en mer mångdimensionell bild av nazisterna än man är van vid. Främst är dock Inglorious Basterds fenomenal underhållning. Jag skrev om filmen när jag precis sett den, och mer om Tarantinos för- och nackdelar, här.

Slutligen vill jag bara nämna Harry Potter och halvblodsprinsen, en av de absolut bästa filmerna i trollkarsföljetongen man antingen älskar eller ignorerar. Med undantag för några lättsamma ögonblick med karaktärernas tonårshormoner i fokus (sjukt roligt när Ron blir hög på kärleksdryck!) är den nästnäst sista filmen om Harry P en riktigt mörk historia. Visst har det funnits läskiga ögonblick i de tidigare filmerna, som undervattenscenen från trollkarstävlingen i den fjärde filmen, men det här är på en annan nivå. Om jag hade sett den här filmen som barn hade jag inte kunnat sova på en månad. Myspyset från de tidiga filmerna är nästan helt borta och mörkret och allvaret har tagit över. Fotot är för övrigt FANTASTISKT. Jag vet att jag låter riktigt nördig nu, men vissa av kameraåkningarna knockade mig totalt. Tänk på det om du ser den.

Herregud, jag håll på att glömma Watchmen. Så går det när filmer släpps tidigare under året. Jag hade faktiskt inte läst Alan Moores klassiska serieroman från åttiotalet, som är så hyllad att det gör ont, (på New York Times topp 100-lista över 1900-talets bästa romaner, bara en sådan sak) innan jag såg filmen utan tog mig an den i efterhand. Många har funderat på att filmatisera Watchmen genom åren, Terry Gilliam var till exempel sugen där ett tag, men nu blev den till slut gjord av Zack Snyder. Han har bland annat gjort den mästerliga nyinspelningen av Dawn of the Dead, och 300, vars största förtjänst verkar vara att den gav honom filmbossarnas förtroende, och därigenom fick loss en fet budget till Watchmen… Lite roligt var att Terry Gilliam på nittiotalet konstaterade att Watchmen var omöjlig att filma. DN frågade honom om detta häromveckan apropå att den nu trots allt kommit ut som film, och Terry Gilliam konstaterade ”Ja, du ser ju att jag hade rätt!” Kaxig kille… Jag har inte sett The Imaginarium of Doctor Parnassus än så jag vet inte om han fortfarande har rätt att vara så tuppig. Men vafan, har man gjort Fear and Loathing in Las Vegas har man åtminstone viss rätt att brösta upp sig för all framtid.

Hur man ställer sig till Watchmen, både filmen och serien, beror nog mycket på ens förhållande till hela superhjältegrejen. Själv är jag uppvuxen med X-Men och Spindelmannen och älskar dessutom, som ni kanske märker ovan, när man introducerar alternativa historieskeenden eller overklig teknologi i film eller böcker för att kommentera sin samtid. Dessutom är jag intresserad av psykologi, hur människor påverkas av det de gått igenom och hur de handskas med sina liv och sina relationer. Så jag är ett lätt mål för Watchmen. Både serien och filmen är mästerverk i min värld. Har man gått och väntat på filmen sedan serien kom förstår jag att man kan känna en viss besvikelse över filmens hollywoodska ”maffighet” och att det finns scener i filmen där helt vanliga människor utan superkrafter slåss mot varandra som om de vore osårbara. Så är det inte riktigt i serien. Dessutom förklaras aldrig vissa saker i filmen utan antyds bara, precis som i många filmatiseringar av böcker eller serier, vilket gör att man kan bli lite förvirrad när man saknar några pusselbitar i handlingen. Samtidigt så förbättrar filmatiseringen faktiskt slutet på hela historien, enligt mig, och seriens svagaste punkt försvinner därmed. Att se Watchmen på bio var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma, även om jag höll på att glömma att det var i år det hände… Äntligen känns det som att superhjältefilmer verkligen börjar hitta rätt ton – kommersiellt gångbara och därmed fläskiga men ändå mångdimensionella. För folket, och ändå för fansen. Iron Man och framför allt The Dark Knight visade också var skåpet ska stå och förhoppningsvis får det stå kvar, och aldrig mer ställas i Spiderman 3-hörnet.

Intressant är att alla ovanstående filmer är sci fi/fantasy-aktiga, med undantag för Tarantinos historiefilm (som ju är ganska fantasyaktig den med). Det bara blev så, det här är är de filmer jag kommer att tänka på spontant när jag blickar tillbaka på filmåret. Jag nämner Ruben Östlunds De Ofrivilliga också så får vi lite diskbänksrealism att skölja munnen med. Den släpptes visserligen i november förra året men likt många andra såg jag den i år så den förtjänar ett omnämnande här. Jag är rätt dålig på att ge svenska filmer en chans och är ofta skeptisk mot film gjord med billiga digitalkameror, men De Ofrivilliga är riktigt bra. Vill du sticka näsan i de små petsaker som gör Sverige till Sverige, och dessutom garva högt och hårt, bör du se den. Sedan har det tydligen kommit några filmer om någon tjej som leker med eld och hackar datorer med sin macbook också. Och några filmer om vampyrer och varulvar som pussas. Vet inte riktigt vad det är om. /Matte

Annonser

One thought on “2009 i backspegeln # 2 – lite film

  1. Amanda skriver:

    Blev nästan lite kåt av att läsa det här.
    Själv har jag legat sömnlös ett par nätter och undrat om jag borde ge Avatar en 8a istället för en 7a, funderar fortfarande.
    District 9 gav jag en 6a, harry potter fick inte mer än en 5a. Watchmen fick en 6a och Inglourius har jag fortfarande inte sett. Vampyr och varulv som pussas fick en 6a mest för att jag oxå vill pussas med dem båda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: