Lees värld är vår värld

lee-fields-my-world
Jag har alltid varit intresserad av hur musik förändras med tiden. Sångare sjunger annorlunda nu än på sextiotalet, hiphopbeats låter annorlunda nu än på nittiotalet, och så vidare. Samtidigt finns det hela tiden scener där musiker försöker återskapa ett visst sound, eller snarare skriva om musikhistorien – tänk om den här stilen hade få fortsatt utvecklas, istället för att dö ut eller bytas ut mot något annat? För många musiker är dagens musikvärld som skräckvisionen av framtiden i Tillbaka till Framtiden 2. Den enda lösningen är att resa bakåt i tiden, ändra utvecklingen, och sedan resa tillbaka igen till en bättre nutid.
Ett skivbolag med den här typen av mission är Truth & Soul Records. De ligger bakom ett par grymma nyutgivna album som är väl värda din värdefulla örontid. Först, El Michels Affairs album Enter the 37th Chamber. På albumet spelar soulgruppen instrumentala livecovers av klassiska Wu Tang-beats, till exempel C.R.E.A.M.:

Det hela går så många varv att jag blir yr i bollen – Wu Tang-producenten The RZA samplade soulskivor, som blev klassiska hiphopbeats, som nu återspelas av ett soulband. Ett exempel på hur snurrig utvecklingen blivit:
Questlove i The Roots producerade Al Greens senaste album, och sade i en intervju att han mest av allt ville att det skulle låta som något Ghostface skulle kunna rappa över. Han ville att varje låt skulle ha ett ”Wu Tang-moment”, alltså där den tänkta loopen som RZA skulle ha samplat kom in. Vissa av låtarna vågade han dock inte ha med på skivan, eftersom de lät så mycket Wu Tang att han var rädd för att bli stämd – av Wu Tang, som samplat Al Green från början! Ursäkta, bartender? Kan jag få ett stort glas ironi, tack?
Okej, tillbaka till Truth & Soul. En annan riktig veteran i soulgamet, Lee Fields, har också precis släppt ett album på etiketten. Lee Fields låter mer än lovligt mycket som Gudfadern själv, James Brown. Inte så konstigt då han även spelat in singlar under det tidiga sjuttiotalet när James Browns skugga i total dominans föll över soul- och funkvärlden. Men Lee är i toppform nu, tro inget annat. Och apropå det jag skrev tidigare, finns det någon av mina jämnåriga sångare som kan sjunga så här? Eller ens i närheten?

Förhoppningsvis når vi en punkt där vi slutar klassa musik som ”retro”, ”old school” eller liknande. Lee Fields är inte The Dream och The Dream är inte Lee Fields, men båda låter bra i mina öron. Topplistorna är fyllda av såväl Duffy och Amy Winehouse som Rihanna och Chris Brown. ”You do you and let me do me”, helt enkelt – låt folk göra sin grej så sköter nog musikhistorien sig själv, ska du se.

För övrigt, vill du digga ”My World” via den där Spotifyn, klicka HÄR.
El Michels Affairs Wu-album hittar du HÄR.
Lyssna på deras cover av Da mystery of chessboxin’ – kort men rätt jävla badass, eller hur? ”I came here tonight to play chess. Nobody ever mentioned anything about a swordfight!” /Matte

Annonser
Taggad ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: