Take it to one level after the next

synecdoche
I går såg jag Synecdoche, New York och det känns som ett dödfött projekt att försöka skriva något vettigt om den med skallen full av bomull, något jag kan tacka en vårförkylning för. Men skam den som ger sig, jag är fånge i mitt eget hem och något ska jag väl ha att göra.
Filmen Med Det Krångliga Namnet är alltså Charlie Kaufmans regidebut. Alla som har en lite halvsvår, ”god” filmsmak (mig själv inkluderad) dyrkar naturligtvis Kaufman så till den milda grad att vi gärna skulle bädda ned oss i hans kalsonger om natten, efter att han skrivit briljanta manus till filmer som Spike Jonzes Being John Malkovich, Michel Gondrys Eternal Sunshine of the Spotless Mind och (den lite underskattade) Adaptation (också regisserad av Jonze). Alla kan få en briljant idé någon gång, men Kaufman verkar kunna spotta ur sig dem på löpande band och hans kreativitet som manusförfattare genomsyrar Filmen Med Det Krångliga Namnet.
Ibland ser man filmer som verkligen utnyttjar själva filmmediet som sådant, och inser då hur många filmer som INTE gör det. Synecdoche, i likhet med tidigare filmer Kaufman skrivit manus till, berättar en historia som KRÄVER ett maximalt utnyttjande av filmmediets potential (I’m not there, Todd Haynes Bob Dylan-rulle, är för övrigt också en sådan film). Alltför många filmer, särskilt i dramagenren, är egentligen mest filmad teater (i värsta fall filmad radio). Person A säger replik B, person C säger replik D, och så vidare.
Ja, Kaufman är verkligen en Manusgud. Men kan karln regissera? Ja och nej. Filmen är på många sätt fantastisk, men hade mått bra av någon som saxade och dödade lite darlings. Ibland behövs det faktiskt mer än en kock för att laga en soppa. Dock är filmen klart bättre än exempelvis tidigare Kaufman-samarbetspartnern Michel Gondrys Be Kind Rewind. En skön och underhållande film full av briljanta visuella idéer, men med ett manus med fler hål än en nätdörr i Alabama. Skådespelarna gör bra ifrån sig i Synecdoche, New York (inte konstigt med så solida namn i rollerna) men det är förvirrande att se en film som hej vilt plockar upp och släpper teman, och vill berätta så mycket på en gång. Ibland är inte total frihet det bästa för en kreativ vildhjärna. Se på David Lynch.

Visst, en Gondry behöver en Kaufman mer än en Kaufman behöver en Gondry. Men Kaufman behöver ändå något mer för att leverera en film som håller hela vägen, utan tomgångspartier. Jag kanske är lite orättvis – man behöver naturligtvis se en så invecklad film som Filmen Med Det Krångliga Namnet mer än en gång för att verkligen låta den sjunka in i hjärnbarken.
Frågan är nu hur Spike Jonze, allas vår favvo skatefilm/rapvideoregissör gone Filmmakare, klarar sig utan Kaufman? Snart kommer hans filmatisering av Where the Wild Things Are, en av mina favoritbarnböcker (i Sverige känd som Till vildingarnas land) som handlar om en pojke i kungakrona och pälspyjamas som möter en massa maffiga monster i en drömvärld. Bilderna från filmen lovar helt klart gott:
where-wild-things-beach
wildthingsare-fl-02
Jag blir barn på nytt bara av att se dem. I vilket fall – se Synecdoche, New York, men skaffa dig inte Charlie Kaufmans självbild. Den verkar vara seriöst jobbig att leva med. /Matte

PS – Läs den!

vildingarnas_land

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: