Vad hände med rocken?


Två bilder som säger mer än tvåtusen ord.

Taggad ,

The human serviette


Jag vaknar upp från bloggkoman för att hylla världens kanske mest välresearchade musikjournalist (eventuellt får han dela förstaplatsen med Mats Nileskär). Nardwuar the Human Serviette är Kanadas stolthet och han står bakom några av de mest underhållande musikrelaterade youtube-klippen ever. Nardwuar har en helt unik intervustil, som bygger på att han frågar artisterna om extremt obskyra saker som de själva förmodligen glömt. Han försöker ofta hitta kopplingar mellan artisterna och Kanada (helst Vancouver) och kör hårt på rekvisita, gärna i form av vinylskivor. Vissa artister blir mest konfysa av Nardwuars nasala röst och supertöntiga kläder, men när han väl börjar droppa mer referenser än The Game och Junot Diaz tillsammans kan hans intervjuobjekt sällan få upp hakan från golvet igen. Kolla in intervjun med A$AP Rocky här uppe, när Nardwuar har koll på att en medlem i A$APs crew har en farsa som designade Bad Boy-loggan! The more you know…

Intervjun med Pharrell Williams (och Shay… men vem bryr sig om Shay?) är kanske den ultimata Nardwuar-upplevelsen. När Nardwuar ger Pharrell ett ex av Wrecks N Effects ”Rumpshaker” (hans första produktionscredit) droppar urban legends om Virginias skejtparker och har koll på Pharrells spirituella hjältar OCH framtida planer på att designa en mobil, blir N*E*R*D-mannen mållös. ”Your research is second to none… SECOND TO NONE”. Real talk. Bara att få veta att Pharrell tränat karate på Chuck Norris skola gör mig alldeles varm i hjärtat. I got love for you if you were born in the 80s.

Vad får man om man matchar den mest underhållande rapintervjuaren med den mest underhållande rapparen just nu? Nardwuar vs Riff Raff, så klart! Riff Raff är själva definitionen av en ”fool” – se själv när han ber Nardwuar vara försiktig med hans Versace-glasögon, eftersom de är ”fragile, like a baby panda egg”. Det säger allt. Om du är en medlem av Little Dragon kan du dö lycklig nu, i den här intervjun säger Riff Raff att Göteborgsbandet ”goes hard in the paint”. Kan man få en finare komplimang? Inte undra på att de är med på nya Big Boi-albumet.

Okej, en sista. Du måste se när Waka Flockas polare gör Nardwuar till en hedersmedlem av Wakas crew Brick Squad och hänger på honom den fetaste kedjan. Nardwuar avslutar alltid sina intervjuer med ”Doot doot a loot doot” (Tänk ”Hälsan för halsen – Bronzol”) och försöker få artisterna att följa upp med ”Doot doot”. Efter det fryser han läskigt länge i en pose medan artisterna försöker förstå vad fan de precis varit med om. Waka Flocka garvar nästan ihjäl sig i det här klippet när han inser att Nardwuar är som fastfrusen. Det finns nästan oändligt mycket mer Nardwuar att upptäcka där ute – det är också fint när han tar med sig en Tant Strul-skiva till sin intervju med Lykke Li. Att veta att hennes mamma spelat i bandet är en sak, att faktiskt ha med sig en svensk punksjua till en intervju som äger rum i Kanada är nästa nivå efter nästa nivå. Så fortsätt kolla in mer Nardwuar, och keep on rocking in the free world. Ni vet vilken land han är ifrån, han som gjort den låten. Just det.
That’s what it’s all aboot.

Taggad , , , , ,

Too long, DO read


Just i dag är det fint väder, men den här sommaren har varit den mest film och läsvänliga på länge. Själv har jag till och med läst några långa, men bra, artiklar på nätet. Jag trodde att min hjärna var förstörd av alla tvåminuters youtubevideor och statusuppdateringar, men så var inte fallet, allt som krävdes var lite disciplin. Så om du har lite tid över, kommer lite lästips här nere:
The Trichordist – ”Meet the new boss – worse than the old boss?” av David Lowery
David Lowery är en artist med förflutet i amerikanska indierockband (Camper Van Beethoven bland annat) och även producent, och han skriver och föreläser en hel del utifrån artisters perspektiv. Speciellt hur ekonomin för artister ser ut i den digitala eran. Lowerys grundtes är att artister blev blåsta av förr, men att kanske blir ännu mer blåsta nu. Hans mål är inte att vrida tillbaka klockan till skivbolagsmonopoleran utan att fundera över hur artister ska försörja sig på ett rimligt sätt, och ha råd att spela in musik. Nu som då finns det så klart artister som är så rika och framgångsrika att de aldrig behöver oroa sig över pengar. Det finns också artister som inte är yrkesmusiker, och har ett ”day job” för att kunna klara sig. De vill komma in i gamet och får finna sig i att spela vart som helst, när som helst, skänka bort sin musik osv. Det intressanta tycker jag är mellanskiktet, de artister som har ett skivkontrakt och försöker leva på att spela in musik och turnera. Om jag ser till min gymnasietid i slutet på nittiotalet och början på tvåtusentalet, innan den stora förändringen hade ägt rum, lyssnade jag och många omkring mig på artister som passar in i den kategorin. Några exempel: Pavement, Gang Starr, Tortoise, Stereolab, Mos Def, Aphex Twin, Boards of Canada, Erykah Badu, Mogwai, Jurassic 5, Portishead… Jag undrar om artister i den här storleksordningen verkligen har det bättre i det nya systemet.

En av Lowerys bästa poänger i artikeln är att skivbolagen visserligen tjänade mycket pengar på artisternas bekostnad, men samtidigt återinvesterade en massa pengar i att hitta nya artister. Ett tag räckte det med att ha långt hår och komma från Seattle för att få ett skivkontrakt med ett amerikanskt bolag – nej, man behövde inte ens kunna sjunga eller spela gitarr. Den gamla skivbolagsmodellen byggde i princip på att de 10 % av signade artister som nådde någon slags framgång betalade för de 90 % som inte gjorde det. Nuförtiden flödar mycket av pengarna till Google, Apple, Amazon, internetleverantörer, fildelningssajter osv, som inte återinvesterar något i artister. Ett företag som Spotify betalar också väldigt lite pengar till artister (oklart om det är Spotifys, skivbolagens, eller konsumenternas fel), just eftersom artister och skivbolag har väldigt lite valfrihet – det är antingen Spotify eller illegala alternativ. Pick your poison, motherfucker. Klart är att artister tvingas spendera mycket mindre tid och pengar på att spela in musik eftersom de tjänar mycket mindre på att den säljs, och har mindre chans att få förskott från skivbolag, eftersom det kommer in färre pengar från ”vinnarna” i systemet. Lowery menar också att turnéintäkter för artister också minskat – att de totala turnéintäkterna ökat i den nya modellen beror på att fler artister turnerar för färre betalande (kom ihåg att vi pratar om ”genomsnittartisten” här, inte den rikaste procenten). Lowerys artikel är LÅNG, men fascinerande om man är intresserad av ämnet, så ge den en chans.

Sydsvenskan – ”I det svarta” av Johanna Karlsson
En annan inte fullt så lång men väldigt bra artikel är den här artikeln om den svarta ekonomin i dagens Sverige, i det här fallet kring Möllan i Malmö. Det är alltid med ett sting av dåligt samvete man uppskattar billiga grejer, eftersom man någonstans vet att det alltid är någon som betalar – There Ain’t No Such Thing As A Free Lunch. Johanna Karlssons artikel visar tydligt varför lunchen är om inte gratis så i alla fall för billig, och hur det känns att leva på medaljens baksida. Jag såg om ”There will be blood” häromkvällen (en av de bästa filmerna som gjorts de senaste fem åren, helt klart) och kom efter filmen på att den utspelade sig nästan exakt samtidigt som min morfar utvandrade till en gruvstad i Colorado och arbetade under liknande förhållanden som oljearbetarna i filmen. Det var nära ögat för honom ett par gånger, särskilt när han jobbade i ett arbetslag där ingen annan kunde svenska eller engelska, inte helt optimalt för ett potentiellt livsfarligt arbete. Min morfar fick för övrigt gå sex veckor i skolan, efter det konstaterade läraren att ”nu kan jag inte lära dig något mer”. Bättre var det inte alltid på den norrländska landsbygden kring sekelskiftet. Så alla vi som inte behöver jobba med kroppen och livet som insats varje dag kan gott ta ett ögonblick att uppskatta det. Om vi kan göra något för de som behöver det, ännu bättre, men det är fan inte alltid lätt att komma på vad.
DN – ”Breivik slaktade unga människor av samma rädsla för gränslöshet som drev fram fascismen” av Karl Ove Knausgård
En lång artikel, med en lång titel dessutom, om Breivik och hans potentiella motiv. Allt ifrån det djupt personliga till det politiska diskuteras, och eftersom artikeln innehåller en hel del spekulation är det nog bra att ta den med en nypa salt. Eller snarare, se den som ett teoretiskt resonemang kring vad som får människor att begå hemskheter. Grymt intressant, om man känner för något lite rotigt. Annars får det bli en till youtubevideo eller statusuppdatering – inte fel, bara annorlunda!

it seemed like a good idea at the time


Många filmer är bättre i teorin än i praktiken, och avnjuts bäst i trailerform. Ofta handlar det om glädjen över att en filmidé har gått hela vägen ritbordet till vita duken utan att någon haft vett nog att stoppa den. Det verkar inte som att ”The thing with two heads” förvaltat sin idé särskilt bra (om det här är de BRA delarna av filmen, hur är då resten?). Så om du håller på att starta en studiecirkel där man ser film och diskuterar frågor om etnicitet, identitet och hur vi ska leva tillsammans i ett samhälle med respekt för varandras olikheter och val, kan det vara läget att välja bort den här filmen. Jag vet att den var ditt förstahandsval, men ändå.

Taggad

Rap video roundup vår/sommar 2012


Det är sommar, och det är då raphits låter som allra bäst. Min semester har inte börjat, men det är dags att ladda för vad som komma skall med godbitarna ur rapvideofloran.Varför inte kickstarta med sommarens, och kanske årets bästa låttitel: ”Rooster in my Rari”. Sexreferenser åsido, det där är en rad ord man bara vill säga om och om igen. Tur då att vi inte behöver göra det, Waka Flocka Flame har gjort det åt oss. Waka Flockas kometkarriär bara fortsätter, han har klart lämnat tiden som hangaround till Gucci Mane bakom sig och kanske kommer han att växa ifrån sin mästare Darth Vader-style. Han och Gucci befinner sig ju också i olika ändar av spektrumet manlig skönhet, minst sagt, vilket kan göra Waka Flocka till en LL Cool J för 10-talet. Om rap nått en slags symfonirocksfas i och med Kanye Wests stråkar, ballerinor och sjuminutersepos med långa pianooutron, är Waka Flocka ren punkrap. Så om du känner för en raplåt som är lika intelligent som Misfits Braineaters, och dessutom har en video med någon som jönsar runt i tuppdräkt, kan du sluta leta nu.

Puh. Efter ”Waka! Flocka!” kan man behöva ta sig an en chill raplåt som ”Hot Shots Part Deux” – årets kanske näst bästa låttitel (jag kan fortfarande minnas skrattkrampen man fick av att se Hot Shots 2 på bio). Action Bronson var med i förra musikvideogenomgången också, men den rödskäggige mannen fortsätter att imponera med sin solida stil. Nu har han börjat samarbeta med Riff Raff, en tokspett som var med på ”From G’s to gents”, ett MTV-program där man skulle göra sofistikerade gentlemän av gatusnubbar. Tänk en hiphopversion av My Fair Lady, utan ”den spanska räven rev en annan räv” men med Fonzworth Bentley (vad hände med honom?). Riff Raff är på sitt eget underliga vis en av de mest underhållande rapparna i gamet just nu, när han verkligen är på hugget. Han säger att han har ”the mindframe and attitude of a young Uncle Scrooge”. Alla som någonsin sett upp till farbror Joakim känner igen sig. Och känn på sviten ”Fools get abused – Hulk Hogan, Ultimate Warrior. Eggs get boiled – Clash of the Titans, Conan the Destroyer”. Jag saknar ord, till skillnad från Riff Raff. Den tredje killen är försumbar och har ett fånigt namn, men videon innehåller en del briljant animation. Om du gillart, kolla även in Riff och Actions första samarbete Bird on a Wire som kanske till och med är strået vassare. Men ärligt talat – kan ni se Action Bronson ”do karate in the water”? Jag är skeptisk.

Nicki Minaj må ha tagit sin image så långt att det mer och mer liknar något slags examensarbete på Konstfack, men vad gör det när hon ändå kan spotta ur sig en banger som det här? För att sticka ut i rapgamet kan man inte vara subtil – minns när Gucci Mane tatuerade in en glasstrut i halva ansiktet. Nu när ”Starships” säkert går varm på Kallbadshuset i Visby och stekarna pumpar armarna till den är det dags att veva ”Beez in the trap” tio gånger och minnas att kvinnan minst sagt kan när hon vill. Även om det, tyvärr, innebär att man måste lyssna på en 2 Chainz-vers exakt tio gånger för mycket. För övrigt: Varje gång jag ser 2 Chainz tänker jag att det är Dave Chapelle utklädd till Lil Jon. Inte lika mycket i den här videon som i den här.

Apropå kvinnor i denna mansdominerade rapvärld, har vi här en ny giv från Kreayshawn och V-Nasty. Kreay har fortfarande bevisbördan på sin sida vad gäller hennes eventuella status som One Hit Wonder, och tyvärr är det här inte låten som kommer att övertyga oss om att hon håller i längden. ”Summertime” kanske kommer att växa lite, men just nu känns den… sådär. Videon har däremot den fantastiska 80-90-talskvalitet som bara VHS kan ge oss, så om inte annat kan man stänga av ljudet och slänga på lite Kate Bush i bakgrunden eller liknande. Kreayshawns album kommer i augusti. Det är en månad efter att Frank Oceans album har släppts om allt går enligt planerna, så man kanske är redo att lyssna på något annat vid det laget. Då får vi se om Kreayshawn har en framtid som rappare eller om hon får gå tillbaka till att vara videoregissör, något hon definitivt har talang för.

Peppen inför Way Out West blev inte direkt mindre när ASAP Rocky släppte ”Goldie”, hans kanske mest hittiga låt hittills (och den enda som är direkt dansant). ASAP blir bara bättre och bättre på att rappa och hans osvikliga känsla för både refränger och beats kan ta honom hur långt som helst. Kanske till presidentposten? Han spelar i alla fall rollen som JFK i videon till Lana Del Reys National Anthem. Värt att kolla in om man klarar av Lanas plutmun och påklistrade David-Lynch-femme-fatale-persona i dryga sju minuter. Det gör inte riktigt jag, men hey, ASAP Rocky som JFK. Bara en sån sak.

Vi avslutar med ett revolutionsanthem från Ab-Soul och Danny Brown. Fina beats, fina raps, och en Patagonia-hoodie. Sommartider!

Taggad , , , , , ,

Part legend, part devil… ALL MAN


Trailern för Tarantinos nya film, ”Django unchained”, har rättmätigt fått the internets att go nuts. Att Tarantino gör en västern med en touch av blacksploitation är så klart något att bli hype över. Själv är jag nästan mest laddad på en Tarantinofilm som helt kommer att sakna hans ständiga namedroppande av obskyr film och musik. Inget fel med att vara film- och musiknörd så klart, det är jag ett levande bevis på. Men när karaktärerna i Death Proof håller långa utläggningar om allt från 70-talsfilmer som Vanishing Point till obskyr 60-talsrock, märker man lite väl tydligt att den gode Quentin drömmer sig bort till en värld där alla delar hans egna intressen. Till och med Inglourious Basterds innehöll det, i och med alla diskussioner om filmens roll i det tredje riket, Leni Riefenstahl och så vidare. Det är imponerande att få till namedroppande i en film som utspelar sig på 40-talet, men om han lyckas med det i en västern, då är det rent sjukligt. Om han inte snöat in på 1800-talslitteratur på gamla dar.
Django-trailern får mig kanske inte att gå bananas fullt ut, men det ser ändå ut att bli en underhållande film. Bröderna Chohens True Grit visade också att det går att krama ut mer av western-genren. Jag tänker ladda genom att leta upp den här filmen – jag visste inte att den existerade förrän jag såg den här trailern, och jag kan inte riktigt greppa att de kunde göra en film med den här titeln:

Grymt catchy låt, det där. ”They call him Boss… Boss N…”

Taggad , ,

Saved by the buoyancy of citrus


Fem minuter Mitch Hedberg – hade aldrig hört talas om honom förrän jag såg hans namn droppas i, av alla sammanhang, en intervju med The Hives. Damn, det här är kul grejer. Oneliners, i princip, levererade med maximal swag.

Taggad

Mauvaise fille


M.I.A:s ”Bad Girls”-video är inte bara årets video – det är nog decenniets bästa hittills. Så om du som jag gillar när man får kika lite bakom scenerna på filmer eller videos, bör du definitivt kolla in den här minidokumentären som Vice lagt upp. Ganska fett när M.I.A snackar om den genomskinliga bilen som är med i videon, och hur lack hon blev när det skulle ta fem månader att leverera den – då skulle det vara enklare att flyga över hundra pers från Indien och bygga den på plats, resonerar hon. Det är en tät kvinna det där, men man kan inte anklaga henne för att inte ha kul för pengarna.

Taggad

What’s a moron?


Några av de roligaste ögonblicken i tv-historien finner vi i Charlie Murphys ”True Hollywood stories”, från the Chapelle show. Charlie är Eddie Murphys hårda och fajtglada brorsa, numera ståuppare även han. På det glada åttiotalet var han dock säkerhetsvakt åt sin bror (tills hans heta temperament gjorde honom tvungen att byta jobb) och hängde runt i samma Hollywoodkretsar som Eddie Murphy. I True Hollywood stories berättar han öppenhjärtliga anekdoter om hur han slagits med Rick James, och spelat basket mot Prince. De har varit svåra att hitta på youtube förut, Comedy Central har varit bra på att plocka bort dem, men nu verkar det som att de kan ha slutat bry sig. Så leta upp de på youtube om du mot förmodan inte sett dem – få kan berätta en historia lika bra som Charlie Murphy.
I vilket fall finns det fler historier som spelades in, även om de aldrig blev till fulla sketcher (Chapelle Show lades ned med buller och bång efter säsong två, när Dave Chapelle gick igenom någon slags livskris, alternativt ledsnade på att vara en underhållare åt vita fratboys och stoners). Historien om ”Darryl”, som aldrig backade från en fajt, är inte i Rick James- eller Princeklass men ändå värd att höra. Man påminns om riddaren i Monthy Python och den Heliga Graalen, han som får alla lemmar avhuggna men fortsätter mucka gräl. I det här fallet är Charlie Murphy en förnuftets röst – det är inte värt att bli skjuten med en AK-47:a över en varm korv. Real talk.

Taggad ,
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.