…men jag skickar ändå på er ett klipp med klassisk svensk julhumor. Värmlänningen i Galenskaparna/Aftershave (jag lär mig aldrig vad tjommarna heter) går lös och är förmodligen full på riktigt i scenen – han dricker helt klart riktigt sprit. Jag gillar den stora julgroggen – recept följer nedan. En gammal kompis var helt besatt av det här klippet, vilket nog gör att jag tycker att det är roligare än det faktiskt är. Det blir lätt så när man hört något citerats med sådan inlevelse. Okej, det är inte smart humor på något sätt, men ibland måste man bara släppa på spärrarna och släppa ned en grankotte i spriten.

Kenneth Aalborgs stora julgrogg

Lite Gin
Lite Whisky
Lite Gin
Lite Whisky
Campari
Vodka

Dekorera med en grankotte och ett tomtebloss. Bon Appetit!

… och Uppsalas gator är fulla av mer snö än Buju Bantons baklucka. Heyoooo!!! Förra årets bästa julvideo signerad Jim Jones funkar lika bra i år när det lackar mot.

Jag är tillbaka. Det kanske blir en post med lite resehistorier när jag har tid, men för nu känner jag bara för att posta upp en soullåt som är FÖR vacker. Håll till godo. /Matte

Det är den där tiden då det är dags att åka till solen, bli magsjuk och ge såväl Murakami som Harry Potter-böckerna en ärlig chans. Dogmatik återkommer till lucia (såvida inte planet störtar, då tar det ännu längre tid, ända tills jag blir återfödd) med plats 1-10 på musikvideolistan och mycket mer, så klart. I ipoden: ”Forge your own chains” (En grym ny samling psykedelisk rock), Det där Local Natives-albumet som blivit så hypat, Edans ”Echo Party” (En helt sanslös megamix av old school-rap, förmodligen en av de mest genomarbetade dj-mixar som någonsin gjorts), första säsongen av Californication, och South Parks Imaginationland-trilogi. Jag tror att jag är redo. Inte.

Det är ett tveeggat svärd, det här med att vara mer intresserad av populärkultur än genomsnittsindividen i Sverige 2009. Problemet med det är förstås att man blir svårimponerad, blasé och, i värsta fall, en bitter idiot som bara klagar över att Sverige är litet och simpelt. Och givetvis, anklagad för att göra sig obekväm med flit. Det fina är förstås att man aldrig behöver oroa sig att man inte vet hur man ska få tag i något nytt som man tycker om i fråga om musik, film eller liknande, eftersom åratal av namedroppande (och lyssnande till andras namedroppande) har skapat en mental databas som förgrenar sig in i oändligheten.
På det sena nittiotalet/tidiga nollnolltalet var det kretsen kring tidningarna Pop och Bibel som för många av oss förknippade de superkunniga svenska storstadskännarna i allt. Medlemmarna i Den Inre Cirkeln har vandrat lite olika vägar sedan dess – Andres Lokko rekommenderade i gårdagens SVD ett band som ”lyckas skapa melodiöst oväsen i det tidigare outforskade området mellan Amerie och Japandroids”. För obskyrt för mig – och dig? Nåväl, han gör ju fortfarande sin grej, men jag förstår att han inte skriver krönikör i SVDs fredagsbilaga längre. När man läser en Lokkotext av i dag är det lätt att undra – vem är det här till för, egentligen? Man kan ju faktiskt skaffa en blogg om man bara vill skriva för att tillfredsställa sig själv (ahem).

Fredrik Strage å andra sidan (en av mina absolut största inspirationskällor som snorig gymnasiestudent på sam/journalistikprogrammet – hans intervju med Sonic Youth i Pop 1998 var the muthafuckin’ truth!) har blivit någon slags kreddig folkfavorit, och väl förtjänt av äran. Han har precis gett ut en bok med samlade texter som jag kan tänka mig blir en julklappsfavorit för min generations bildade medelklass. Dessutom lyckas han skriva krönikor som handlar om att hata folkliga grejer utan att låta för bitter – som den här.
Detta hindrar dock inte att tiden skoningslöst har devalverat det här med nördig populärkulturell kunskap, dels genom internets tillgängliggörande av allt, men också av ett slags (förmodligen sunt) raderande av gränser och utjämnande av hierarkier. En kompis berättade om sitt gamla lärarjobb, där han blev förvånad över att kidsen lyssnade på såväl Basshunter som Basutbudet utan att egentligen göra någon skillnad på dem. De kommer ju från samma ställe – deras polares mobiltelefons bluetoothsändare, och en bra låt är ju som bekant en bra låt. Lyckligtvis för oss seglivade nördar som fortfarande minns svunna tider och lever efter döda ideal, finns de där särskilda glädjeämnena kvar om man vet var man ska leta.

Serien Stockholmsnatt är ett typexempel på ett fenomen som belönar all den där nördkunskapen man har, med referenshumor smalare än den tänkta målgruppen för Public Images ”Flowers of Romance”. Ta den i skrivande stund senast publicerade Stockholmsnatt, som du återfinner här. Att en serie om ”Kraut-Idol” har skapats är fantastiskt i sig, men att den dessutom återfinns i en av vårt lands ledande dagstidningars fredagskulturbilaga är fan ett smärre mirakel. I ett land på NIO MILJONER. Hur många av de nio miljonerna garvar åt en serie om ”Kraut-Idol”? Vem vet. Allt jag vet är att det känns svårt att klaga på ett så litet land som kom kommit så långt vad gäller Nördens Rättigheter, även i en tid av global oro och postmodernt gränsutsuddande. Det finns länder som är större än Sverige där alla tidningar är som våra lokaltidningar. De riktigt små alltså. Och de var det på det sena nittiotalet också.
Tänk på det, så får du lite perspektiv. /Matte

Reggaelegenden Eek-a-mouse visar oss sitt hem. LOLOLOL!!!! Tack till Mash Up-Robert för tipset. Man får lite flashbacks till Redmans klassiska framträdande på MTV Cribs. ”That’s my cousin, he knocked out. Chillin’ in the cut”.

Erykah Badu släppte inte bara ett grymt album förra året, hon slog dessutom till med en av de senaste årens bästa video till singeln ”Honey”. Ja, jag vet att jag är partisk i frågan – som en dj av den gamla skolan, en som fortfarande har en Ikea-hylla full med vinyl, är skivomslag något av det bästa jag vet inom den visuella konstens värld. Så det är klart att jag firar när Erykah, en av världens coolaste människor, återskapar gamla klassiska skivomslag med sig själv i stället för originalartisterna.
Även Them Sa-Ra dudes dyker upp här och där, som producerat låten och också släppt ett grymt album i år.
Erykah Badu – Honey
Har man inte sett originalomslagen missar man förstås lite av videons humor – även om vi nog alla har sett Hey Ya-videon och därmed kan digga in avsnittet som parodierar den . Vi som kan vårt hiphopskvaller vet ju också att Andre i Outkast är Erykahs ex och att de har en unge tillsammans, så passningen blir extra rolig. Men som expert i området (hrm, nörd alltså) kan jag tipsa om att ni håller utkik efter lookalikes till följande skivomslag:




och naturligtvis…

…med flera. Håll till godo och låt oss hoppas att vi får ett nytt Erykah Badu-album snart. Ingen annan kan göra det åt henne. /Matte

Just nu är det motstånd i livet – jag är sjuk och jag har inte sett solen på ett par veckor. Skönt då att en av de bästa rapparna i gamet, Freeway, vet allt om att gå igenom hårda tider. När man hör någon berätta om hur de tagit sig från skiten till toppen får man inspiration att kämpa vidare, vilket ni redan vet. Inte för att jag jämför mina i-landsproblem med de krigszonsliknande omständigheter som barn i amerikansk slum växer upp i – snarare får jag lite perspektiv. Dock är videon till ”What we do”, en av de bästa låtarna i genren ”droggamet-är-hårt-men-mina-barn-måste-ha-mat”, lika grå som sceneriet utanför min dörr denna novembereftermiddag. Även om jag inte ser några The Wire-skådespelare utanför fönstret. Än.
Freeway – What we do
Men Philly Freezy låter varken skiten han gått igenom eller dåligt väder stoppa honom, han kommer snart att släppa ett helt album med producenten Jake One. Detta är något att poppa champagnen för, kära vänner. Jake One släppte nämligen ett superbt album förra året, och på två av de bästa låtarna återfanns Freeway. Det här är alltså en kombination som är ren dynamit. Videon till ”The Truth” från det albumet bör ni också kolla in nedan, då får ni dessutom höra en tung vers från Brother Ali, som faktiskt inte har sålt droger (han såg sin vän dö och visste bättre, verkar det som. Dock var han tvungen att sno barnmat från affären. Barn måste ha mat, som ni vet).
Jake One feat Freeway & Brother Ali – The Truth
Håll utkik efter Jake One & Freeways snart-släpper-vi-album-mixtape ”The beat made me do it”. Freeway över soul & discoloopar? Du vet att det blir bra.

Beck är en sådan där artist jag kan tycka både bra och illa om. Tänk dig att man träffade en snubbe som var som Beck var i videon till hans megahit ”Loser”, nu, år 2009. Mordplaner skulle smidas, pronto. En skönt surfig Cali-snubbe i bolivianska kläder som dessutom fejkrappar, jonglerar med eld och breakdansar till och med sämre än jag gör, men ändå precis fått ett fett skivkontrakt? Gud bevare mig väl. Men 1993 var en annan planet och andra värderingar gällde. Jamiroquai-mössan var het då. För första gången.
Loser är en av de videos jag mest associerar med ZTV som det var när jag gick i högstadiet. Allt skulle vara så jävla coolt, alternativt, slackigt, skejtigt och crazy som bara möjligt. Alla läskreklamer gick ut på att kidsen drack typ Pepsi Max och bara tokskejtade nerför en hemmabyggd ramp de byggt av ett valben eller nåt. Så totalt EXTREMT, bara WHOOOOOAAAA DUDE!!!! Missförstå mig rätt – jag älskade det då! Mestadels.
Så vem vet varför jag just nu fastnade för Loser. Loser kanske bara är rätt för min sinnesstämning just nu. I vilket fall skulle jag just nu gärna rengöra en bilruta, och täcka den blod utklädd till min polare Döden, eller varför inte sitta på ett bilflack iklädd astronautdräkt eller dansa med ett par cheerleaders i Den Negativa Dimensionen. Yo, cut it.
Beck – Loser

En annan bra 90-talsslackervideo är Pavements ”Gold Soundz”, där de springer runt framför ett mall bärandes tomtedräkter, skjutandes pilbågar och hittandes ett par bilnycklar i en upptinad kyckling. 90-talet. Allt var så enkelt då.
Pavement – Gold Soundz (notera den crazy ironiska slackiga stavningen av ”Soundz”)

Jag har aldrig kunnat särskilt mycket om reggae. Precis som med mycket annan musik uppskattar jag reggae när den är bra men är helt okej med att andra får samla på sig kunskap om den och presentera den för mig. När jag spelade skivor på Extra Allt bak i dagen kunde jag bara luta mig tillbaka och veta att Dynamiten och Erorikok, två mästare på fältet, skötte den biten.
Nu när vi lever i Spotify-eran räcker det ju ofta med att kunna en låttitel för att kunna lyssna på något, vilket på alla sätt förändrat gamet. Därför har jag satt ihop en reggae-spellista för första gången i mitt liv. Jag blev mäkta glad när jag märkte att två av mina absoluta favoriter i genren, Derrick Harriots ”Slave” och Lopez Walkers ”Jah Jah new garden” fanns på Spotifyn. Båda låtarna introducerade tidigare nämnda DJ-kompanjoner för mig och det är man ju evigt tacksam för. Särskilt Lopez Walkers otroligt mäktiga sång skickar mig till himlen varje gång. Låten finns med på samlingen som avbildats ovan som är nice i sin helhet också. Spellistan innehåller en del låtar som reggaefans nog skulle se som väldigt uppenbara val, men om man som jag är novis på genren finns det bra grejer att digga in. Och skiten är ju gratis, SÅ 2009.
Dogmatik i Reggae
Den gode Dynamiten satte ihop en spellista på temat Jamaica in Space häromdagen. Alla låtarna passar in i temat och är bra dessutom. Kolla in den om du vill ut i galaxen lite.
Jamacia in Space
Vi har båda med ”King Tubby meets Rockers uptown” på spellistan, men den låten kan man ju inte höra för många gånger. Apropå låtar man inte får nog av – min kanske högst älskade reggaelåt finns inte med på Spotify. Den kan du plocka åt dig nedan om du vill. Skitig produktion och stämsång att dö för – du vet att det är bra.
Black Brothers with the New Establishment – School Children (320)
Mer musikvideos inom kort. I and I will step för tillfället dock. /Matte